Toronto - ett resereportage

Resan till Toronto gick genom en sportresearrangör. Det funkar som så för er som inte fattade ögonblickligen vad en sportresearrangör gör att arrangören tar 30 pajaser som tycker hockey är så coolt att de betalar i princip vilka idiotsummor som helst för att få se det någon annanstans än hemma i Sverige och fixar biljetter, hotell och resa för dem till något sportobjekt.

I detta fall Toronto och två hockeymatcher med Toronto Maple Leafs, Toronto - Philadelphia och Toronto - Colorado. Det sistnämnda laget var väl chokladen i kakan, att få se Peter Foppa Forsberg live.

En resa till Toronto skulle dessutom ge ytterligare ett land i min och mina kompisars tävling om vem som rest till flest länder OCH ytterligare en stad i min tävling med några bekanta om vem som åkt tunnelbana i flest städer. Tyvärr följde min främsta medtävlare i bägge grenarna med på resan, men det betyder ju hur som helst att jag i alla fall inte tappar på honom i tabellen.

Kanada, ok. Vad vet jag om det? Inte mycket, de snackar visst franska i en del av Kanada. Inte den delen jag besökte, visade det sig, det är tydligen Montreal som gäller för det jag visste att de pratar franska i Montreal, men inte att de INTE pratar franska ALLS i resten av Kanada nöjet. Kanadensare är easy-going, det är lätt att börja prata med folk på gatan, på pubarna, i affärerna, på restaurangerna och i hockeyarenan. Detta har de såklart gemensamt med jänkarna, men jag tycker att de var trevligare, i gemen. Jag träffade ju inte hur många som helst, men de var helt ok, de jag träffade.

En fördel med Kanada var att på krogen så kunde man utan att skämmas berätta för en tjej man precis börjat prata med att man var där enbart för att kolla på hockey. Reaktionen blev inte som den skulle ha blivit i Sverige "Va, hur dum i huvudet får man vara?" utan snarare "Va, hur faaan har du fått tag på biljetter, jag blir såå avis. Vad tycker du om Mats Sundin i år?", vilket var helt enkelt fascinerande. En krogägare ville kasta ut oss eftersom han ville se matcherna men inte hade kunnat få tag på biljetter, allt med ett stort leende förstås.

Vad gör man mer, förutom att glo på hockey då, i Toronto? Man kan shoppa. Under Toronto finns det ett 10 kilometer långt shoppingcenter-gångtunnel-kombo. Jag vet inte vad man ska kalla det, men det heter tydligen Downtown Walkway på kanadensiska. Det är under gatorna, skyddat från snö och kyla, går under hela downtown och består helt av massor av affärer och restauranger. Man kan irra där i flera timmar och gå vilse helt. Tyvärr tog det fem av våra sex dagar att förstå hur man navigerade i gångsystemet och sista dagen, en söndag, upptäckte vi flera affärer vi inte besökt dagarna innan.

Utöver shoppingen, som är kul ett tag, kan man även besöka CN Tower, världens högsta byggnad. Högst upp finns restaurangen 360 som roterar med utsikt över Toronto, väldigt imponerande. Restaurangen är ganska dyr att äta på, maten inte riktigt prisvärd och servicen lite sådär. Om jag betalar uppåt 200 kronor för en varmrätt så vill jag att servitören ska servera den från höger och inte slänga fram den som om jag vore på en lunchrestaurang, men det kanske bara är jag det? Vi var där på kvällen, i mörkret kunde man så se ljuset från staden bre ut sig medans man saktmodigt roterade runt för att på så sätt kunna se hela staden. Spännande var att man lätt kunde identifiera Yonge Street, världens längsta gata, där den sträckte sig som ett ljust pärlband mot horisonten. Den sträcker sig helt sjuka 190 mil norrut, man kan faktiskt bo på 200 000 Yonge Street, den sträcker sig tydligen upp mot 300 000 i gatunummer. Fantastiskt.

I Kanada får man höra rätt mycket om hur "regerade" de är, att de har regler för allting och att alla står lydigt i kö. De är även lite stolta över sitt sociala skyddsnät och ironiserar gärna över de statliga spritaffärerna. Ja, du läste rätt, i Kanada så har de en motsvarighet till vårt Systembolag. De opererar med ungefär samma idé, det sociala ansvaret mot medborgarna står högt på prioritetslistan. Däremot har de och även ölaffären, Beer Shop öppet på söndagar, nåt för Systembolaget här i Sverige tro? Allt detta samt kylan ger nästan en känsla av att Sverige och Kanada har massor gemensamt. Och jag tror vi har det, det kändes nästan som hemma, fast borta. Fast det är klart, folk på krogen trodde fortfarande att man kom från Schweiz "Gee, I love cheese!", det är sant, jag fick höra detta!.

Men hockeyn då? Jodå, vi såg ju hockey där, så lite finns det ju att säga om det. Hockey är stort i Toronto och i Kanada, det ska man ha klart för sig, alla är experter och alla vill snacka om det, när som helst. Men på matcherna var det inte riktigt så mycket drag som jag tänkt mig, hemmapubliken kanske är lite disträ på något sätt. Nej, bättre blev det då vi hyrde en bil och åkte över gränsen till USA och i motsats till alla urbana myter etc så behöver man INTE visum för att åka in i USA numer, oavsett var man kommer ifrån och Buffalo. På den matchen var det säkert 60 procent i publiken som var Torontofans och det kändes som om Toronto hade hemmaplan. Det finns en rolig rivalitet mellan de tu lagen sen våren 1999 då de mötes i semifinalerna i slutspelet Buffalo förlorade senare mot Dallas i finalen på ett tveksamt mål i sjunde och avgörande matchen och på grund av deras närhet till varandra. Däremot är Buffalo i sig inte mycket till stad, där finns inte ens en McDonalds i city. Huga!

En upplevelse är det helt klart att få höra två av världens fyra vackrast nationalsånger sjungna med känsla på en arena som är fullsatt med 18 000 personer och där det går ett sus som växer till ett dåån i slutet av sången. Jag fick gåshud. Sångerna är naturligtvis "O Canada" och "Star Spangled Banner", brrr. De andra två är såklart Rysslands och Sveriges, utan inbördes ordning på allihopa.

Coolast av allt på resan var efter matchen mellan Toronto och Colorado då vi stod med på gästlistan, fick bege oss ned i hjärtat på Air Canada Centre och möta storheter som Adam Foote, Milan Hejduk och slutligen - Peter Forsberg. Jag försökte vara lite cool och kanske ställa nån intressant fråga, men allt urartade i en signerings- och fotograferingsorgie, alla vuxna män blev som små fanboys som ville ta på världens kanske bästa hockeyspelare. Den kvällen var han faktiskt det, vilka passar, vilket jobb, vilken känsla! Han hånade mig dock lite för min Islanderströja och undrade om jag inte kommit helt fel med den. Det hade jag, men vem fan bryr sig. Jag hejar lite på Colorado eftersom jag diggar Foppa, men sen får det vara, vem som helst kan gilla Colorado, men bara en dåre kan gilla Islanders!

När sen all shopping och all hockey är avklarad, då tar man gärna en tur till Niagarafallen på gränsen till USA. Det är en vacker syn, men man ska helst inte titta bakåt på de extremt fula hotell och kasinon som tornar upp sig mot himlen, det förstör lite av känslan. Sen fick jag även känslan att alla som jobbade där var släkt med bönderna i "Den sista färden", inte den trevligaste associationen man kan göra kanske.

Förutom att det var svinigt kallt och blåste snålt så tycker jag Toronto var värt besväret. Om du ska åka dit på vintern, ta med dig långkalsonger, det glömde jag.

Av Tommie Nygren 04 feb 2003 09:24