Kalhygget

på kalhygget så trivs jag här i det som är min värld nu. För här har jag all tid i världen att sitta och fundera och klottra i mitt lilla block, här bland stubbar, brända torkade träd och hårda stenar, trivs jag, nu. Fast jag skulle ju kunna ge mig ut igen och springa ikapp er, men varför skulle jag det? Nu när Polaren plockat mig av banan, nej inte så, nej, utan han har mer ställt mig brevid så jag slipper trängas och svettas med er när vi alla springer åt samma håll fast vi inte ens vet vart vi är på väg eller om vi ens vill dit dit vi är påväg, fast det är klart det blir ju lite ensamt ibland, här på kalhygget som en gång var så frodigt och träden växte tätt, men ibland hittar jag ett skott under torkade, svedda grenar från fallna tallar eller inklämd mellan tunga, hårda stenar, kämpar de sig upp, de små gröna skotten, livet som återigen kommer tillbaka till kalhygget. Jag jublar när de dyker upp igen, alla sorter är välkomna och avnjuter samma omsorg, ingen urskiljning, nej, jag vattnar de små skotten med, om vi ska vara lite mesiga, salta tårar, nej så är det ju inte, jag tar fram polaren och pissar, pinkar? nej, pissar på dem, så de växer så det knakar. Ibland hittar jag rester av det gamla och då bygger jag något nytt, en polare blir ett stöd, en kärlek en dikt, en fest ett minne, här på mitt kalhygge är alla välkomna, kom, kliv på, ni är välkomna, men det är klart, nu när jag pinkat ner hela skiten så vill ni ju kanske inte, äh, sluta var så mesiga, på med gummistövlarna så går vi på upptäcksfärd i mitt brandskadade kalhygge till liv jag en gång hade och nu så sakta odlar och bygger upp igen med skräp jag hittar och slaggprodukterna jag ger ifrån mig när kroppen renas, kom, kom, och hjälp till, så bygger vi något fint, tillsammans. För ni kan ha nytta av mig, jag lovar, jag kan bli något.
Fint och vackert, så sa hon, att jag var fin och vacker,
sen gick hon, igen.

SHIT!


Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola.

Av T.L Stjerna 04 feb 2003 18:37