Om ålderskriser och vuxenpoäng

Jag vet inte vad jag väntade mig, om jag trodde att det skulle komma något tecken från ovan eller om jorden skulle rämna i ett skoningslöst Nirvana. Något dramatiskt scenario utöver det vanliga hade nog den neurotiska delen av min hjärna målat upp. Men dagen gled förbi obemärkt, bara en dag som alla andra och jag blev nästan besviken. Lurad på konfekten. Så jag börjar nu ifrågasätta om mina då och då återkommande åldersfunderingar verkligen är en tvättäkta ålderskris eller om det endast är ännu ett förklätt hjärnspöke.

Jag borde egentligen inte bry mig så mycket om min ålder, jag har allt man kan önska sig när man är 27 år, 7 månader och 9 dagar. Ett bra jobb, egen lägenhet, fina vänner och ett lyckligt äktenskap. Vad mer kan man begära? Samtidigt känner jag ålderskrisen flåsa mig i nacken med sin stinkande andedräkt och hur mycket jag än försöker fokusera på de där bra delarna i mitt liv tar hjärnspöket över ibland och får det att eka i mitt huvud. 30, 30, 30.
Men det är kanske inte så konstigt för överallt är de där, tecknen på att jag snart för gott lämnat 20-årsåldern bakom mig.

För några år sedan var den stora skillnaden mellan mig och mina kompisar huruvida vi var singlar eller inte, det vill säga om någon var i ännu ett tvåveckorsförhållande eller lyckligt fri. Nu befinner sig samma kompisar antingen i ett desperat singeltillstånd där de olyckligt konstaterar att de kommer vara singlar livet ut, eller i ett radhus med villalån och parmiddagar. Det är sådant som hör åldern till, antar jag.

Många har till och med bytt rollerbladsen mot barnvagn vilket också är ett tecken på att vi går med stadiga steg mot allt fler ljus på födelsedagstårtan. Givetvis gläds jag med dem som stolt visar upp sina sött sussande barn, men samtidigt ger det min åldersnojja en skjuts sällan skådad. Så fort jag ser en barnvagn hör jag den välbekanta klockan gå igång. Tick, tack, tick, tack, och åldersspöket är där åter och svävar i tankarna med ett skräckinjagande "bu".

Det går inte att komma undan. När jag går på stan leker den selektiva varseblivningen kurragömma med mig och det jag tidigare lade märke till, det vill säga snygga killar, konsertaffischer och häftiga partykläder har ersatts av barnvagnar och villaannonser. Kanske är det inte jag som inbillar mig, kanske har stan verkligen invaderats av småbarn och mäklarreklam. Men inte ens jag tror på den förklaringen och skyller istället åter på min ständigt återkommande gäst ålderskrisen.

Det är inte enbart inbillning. Jag har bevis för att jag blivit "stor kikka". Min sambo har en vuxenvariant av Mina Vänner, en bok där kompisar får fylla i allt från favoritfilm till stjärntecken. Där finns även den optimala vitaminkuren för en frodande ålderskris, ett vuxenpoängstest. Där får man det slutliga svaret svart på vitt. Ett skoningslöst besked om exakt hur otroligt vuxen man är.

Efter att fyllt i att jag både storhandlar regelbundet och gillar kaffe efter maten räknade jag ihop poängen som skulle ge mig besked om jag är berättigad min ålderskris och vuxen på riktigt.

"Kaching", jackpot! Poängen skjuter nästan genom taket och jag blir brutalt medveten om att jag inte bara är vuxen utan till och med extremt vuxen och åldersnojjan gör en trippel Mollbergare. Men det kommer inte som en blixt från klar himmel. Jag är ju trots allt 27 år, 7 månader och 9 dagar och närmare 30 än 25.

Men när jag tittar på mitt skrivbord ser jag flera tecken på att det kanske inte är så illa ställt ändå; en enorm Cartman South Park i hiphoputstyrsel, en gummihamster som rappar när man trycker på ena tassen samt klistermärken med Powerpuff Girls. Jag trivs i min lilla lekmiljö och detta trots att jag fick jackpot i vuxentestet.

Så är ålderskrisen ett oundkomligt faktum bara för att man blivit vuxen? Behöver jag vara livrädd för siffran 30 bara för att jag börjat dricka kaffe efter maten? Kanske är min paranoia trots allt överdriven. Flera av mina bästa vänner har redan passerat den fruktade 30-årsgränsen och det har varken växt ut horn i pannan på dem eller förvandlat dem till grodor. De lever sina liv precis som tidigare, en salig röra av motgångar och lycka. Precis som man lever när man är 17 eller 27 år.

Så vad fruktar jag? Det finns ju till och med ett par fördelar med att bli äldre. Man kan handla på Systemet fast man glömt körkortet hemma. Man blir inte längre nekad i dörren efter att ha spenderat 45 minuter i en kall och regnig krogkö. Man kommer allt närmare de mål man satt upp, både privat och arbetsmässigt. Varje liten sådan detalj jag tänker på jagar bort min fåniga ålderskris lika effektivt som Anticimex jagar bort kackerlackor, i alla fall tillfälligt.

När jag tänker efter är det nog inte så farligt att närma sig 30 år trots allt och så länge som jag får ha kvar min hiphop-Cartman och min rappande hamster gör det inget att jag är 27 år, 7 månader och 9 dagar.

Av Eva Råberg 03 feb 2003 17:51