Vildinna hör...

Rötter.

Hon hade vandrat i den här skogen så länge och kände den väl. En vän, en trogen anförvant hade den alltid varit, med alla sina stammar, lövsalar och djupa rötter.

Hon lade handen mot den gröna mossan och kände på dess lukt. Det forsade skogsvind ur den och hon lade sin kind tätt intill. Runt om henne stod hela den stora skogen och hon var så som ett med den. Träd kunde viska med henne och hon famnade stammen, kände på dess skrovliga yta och ibland var det som om rötterna, djupt fastankrade i jorden vore sammanlänkade med henne. Hon visste det med den slags vetskap som ibland ligger utanför logiken, men som kan vara den viktigaste vetskapen av alla.

Hon gick framåt på stigen med stolta steg, rak i ryggen var hon och blicken var öppen och munnen mjuk. Hon var kvinna i hela sitt väsen och sökte i varje andetag efter de djupa rötter som en dag skulle föra henne hem.

För det finns ett slags urtidshem för alla kvinnor som söker och hon brukade slå sig i lag med trollkvinnor, sagoberätterskor och gamla kloka kvinnor som visste vad som livet var. De brukade älta på kvinnors urgamla vis, lågmälda men glittrande i sina talande blickar.

Den här skogen finns för er alla, ni kvinnor av längtan långt där borta i den andra världen, tänkte hon medan hon gick stigen fram. En skog av orörd mark och växande liv.
Så många vilsna kvinnor som hör min viskning, som söker sitt ursprung oroligt vankande i kalla tomma hyreshus.Så många kvinnor som söker sig till sina rötter, sina ängar, sina bo. Om natten när månen nynnar i sitt tysta ljus, öppnar upp portar där drömmar sveper in till kvinnors slutna rum.

"Sök din själ", viskar det.

"Kom kvinna, kom hem igen..."

... och många är vi som hör,alltflera blir vi och månen är vår moder och vi ler så tyst i natten.

Hennes grotta väntade henne och vävar hängde handknutna på de buktiga väggarna och färgerna från dem lyste så som eldar från hennes hand. Skapandet var för henne såsom värmen från en flammande eld och elden var hennes böner och hennes svar gömde stjärnorna för att de aldrig mer skulle komma bort. Aldrig någonsin mer.

Hon satt på huk vid grottans mynning, bland krukor i terracotta och örterna som hon samlat spred redan sina egenartade dofter därinne i grottans öppna sfär.Det andades av frihet här och hela hennes väsen tog emot av glädje och ett stilla varande.

Mannen som vigt kom emot henne därborta på klipporna avtecknade sig lång och ståtlig mot den blåa himlen och han var hennes man och hon böjde sin nacke och log.
Hon mindes natten som var, hon kunde ännu känna hans smak mot sin tunga och hennes läppar var kyssta till hetta och en brinnande önskan efter mer.

Hon respekterade honom och hon älskade honom och deras innerlighet var stor. Så stolt han var! Så vacker han var!
Och hon förde handen över sitt hår, lade den tjocka flätan på plats medan hon fort hämtade kärlet med nattens regnvatten i. Tvättade sig i det kalla vattnet och sandelträdets ljuva doft bak ena örat. Smyckade sig så med halsbandet som han tyckte så mycket om. Hon hade skapat det av stenar, målat tecken på dem och i mitten hängde en rosenkvarts.

Hon var vild och hon var stark och hon tog emot hans kärleksfulla ord i ett vidöppet hjärta.

"Älskade kvinna", viskade han nu, "så vacker du är,som du lyser!"

Han var vild och han var stark och han tog emot hennes ord i sitt hjärta. Höll henne hårt intill sig och glittrade i sollinjerna, där i sina ögonvrår.

"Man, min käre" viskade hon, "du bländar mig med din gestalt, du berör mig så..."

När natten kommit och de arbetat sida vid sida under dagen, samtalat lika mycket med blickar som med lågmälda skratt så hade de delat sin måltid, i närhet där vid eldhärden. Kärlekslekarna var en symfoni, en aldrig sinande källa och hennes hud brann.

Hon såg på honom där han låg utsträckt och vacker i sin manlighet, kysste honom försiktigt vid mungipan för att inte väcka honom.

Sin vana trogen gick hon så ut till natten och skogen var där och var hennes evige vän. Hon satte sig en stund vid de ännu varma glöden, med benen i kors och på kvinnors urgamla vis samtalade hon tyst med månen.

Och detta är ett bidrag till Sourze poesiskola

Av Lillith C. Castor 31 jan 2003 17:20