Jag är Nadja - kap 14

Äter lunch i den lilla matsalen för fattiga studenter. Matsäcksmatsalen. Det piper i min Nokia 3310.

1 meddelande mottaget.

Josefine skriver; "fick mess av Fredrik. Han vill att du ska ringa honom. Han hälsar att han ännu inte glömt dig".
Fredrik? Vilken Fredrik. Jag förstår ingenting. Är det Fredrik Johansson hon menar? Kompisen från gymnasiet? Vilken Fredrik? Möter upp Josefine utanför biblioteket och frågar vad hon menar.

- Vilken Fredrik?
- Vet faktiskt inte..
- Men. När skickade han då?
- I helgen, men jag har inte fått tag på dig.
- Jaha. Men vem är det då?
- Men är det inte Fredrik från nollningen då? Han med flätorna i håret?
- Han? Varför skulle han messa DIG?
- Jamen. Han gav mig sitt nummer. Kommer du inte ihåg? Efterfesten hemma hos Johan? Du hade ju tappat bort din mobil så du kunde inte spara hans nummer. Så jag tog det istället.

Just det ja. Efterfesten.

Två dagar efter mitt och Fredriks möte hamnade jag på efterfest i ett av studenthemmen. Fredrik var där och vi pratade. Så var det ju faktiskt.

Han drog in mig på ett rum och ville prata. Han bad om ursäkt för att han inte ringt. Skämdes för det och ville snacka lite. Klockan var tre på natten och jag var ganska onykter och förlåtande. Två timmar pratade vi om dansen, någon tjej som var skitdryg på honom, skolan, P3, musik, kyssar, choklad, kärlek och ingenting. Han lutad sig över mig och ville kyssas.

Jag rodnade och ville därifrån. Han tog sina varma händer om mitt huvud och mötte mina läppar. Sött. Lite salt, kanske snus? Vi kysstes och en hand åkte upp och ner över mitt lår. Pirrade till i magen och jag ville därifrån. Från, från, från. Inte nu. Inte igen. Jag vred undan ansiktet och sa att det inte var någon bra idé. Jag var kär i en annan. Han ställde sig upp och kliade sina toviga dreads.

- Men du är ju speciell.
- Jaha. Vaddå speciell?
- Du har något som ingen annan har.
- Mm. Sure.
- Jomen det är säkert. Jag har faktiskt, alltså inte för att skryta, varit med många tjejer, för många, för snygga, men ingen har rört vid mig som du. Ditt leende.

Vad snackar han för skit? Vem tror han att han är? Skulle jag gå på det där? Aldrig. En tjej i mängden.

- Jo visst.
- Men skärp dig. Det är sant. Jag vill att vi hörs.
- Men jag vet inte...
- Men JAG vill. Kan inte vi byta nummer en gång till?
- Men äh. Ingen idé ju. Du ringer i alla fall inte.
- Nej. Du får ringa. Ring när du slutat vara kär i den andra.
- Mmm... mja. Vet inte.

Josefine kommer in i rummet. Han ger snabbt sitt telefonnummer till henne och jag går därifrån. Det sista han säger är;

-Du är speciell. Kom ihåg det.

Jag ringer inte. Egentligen vet jag inte varför. Fanns ingen anledning att inte ringa. Jag var inte kär i någon annan. Inte på något sätt. Men det fanns inte tid nu. Inte tid att ge mitt liv till någon annan.

Jag tar ändå Fredriks nummer av Josefine. Bestämmer mig för att ta det, men inte ringa. Bara ha det ifall. Ifall vad? Ingen aning.

Gå hemåt och är förvånansvärt förväntansfull Vet inte på vad. Är jag speciell? Vill ringa. Kan inte. Får inte. Kan bli fast. Men speciell.

- Fredrik?
- Öhh. Hej. Nadja här.
- Men heeej!
- Jo hej du.
- Så du tog numret av Josefine ändå?
- Mmm...
- Varför då?
- Varför?
- Ja?
- Vet inte.
- Nehe. Men vad roligt att du ringer!!
- Jodå.

I fyra timmar pratar vi. Om skolan, P3, musik, dans, choklad och kyssar. Bestämmer att vi ska höras igen. Och igen. Och igen.

Träffas?

Jo. Kanske. Jo det ska vi. Snart.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 31 jan 2003 09:44