Har funderat på att bli kriminell

Har funderat på att bli försäkringsbedragare, men nej, jag tror inte att det är lönt. Konstaterade det när jag fick besked häromdagen om ersättning för min stulna dator. Någon ny dator kan jag glömma, får inrikta mig på någon form av reseskrivmaskin istället. Det är vad ersättningen räcker till.

Det är här jag inte begriper hur försäkringsbolagen resonerar. Min dator var en fullt modern och fungerande maskin med två år på nacken. I IT-branschen är två år en evighet och en expert hade förstås genast förpassat den till ett museum, om det nu finns datormuseum. Men saken är den att den var mitt arbetsredskap, min enda möjlighet att utföra mitt förvärv. Den ersätts nu med en struntsumma som inte till närmelsevis räcker till en ny dator.

Hur skulle det se ut om familjen Lundqvists nedbrunna hus på 150 kvadrat, ersattes med en friggebod, där familjen Lundqvist sedan skulle packa ihop sig med fyra barn, två katter och en balja akvariefiskar. "Huset var tyvärr inte värt mer, det var så kraftigt nedslitet.", skulle försäkringsmäklaren inte säga, är jag fullständigt övertygad om.

Inte heller skulle Gösta Gustavsson, på promenad med sin ståtliga schäfer som sedermera sliter sig och hamnar under en långtradare, få beskedet av försäkringshandläggaren att han tilldelats en dvärgkanin att göra sina dagliga promenader med.

Det här problemet kanske bara är isolerat kring IT-branschen, vad vet jag, men helt klart är i alla fall att det föder ett nytt problem. Det gör oss vanliga ärliga, arbetande människor utan prickar i brottsregistret till presumtiva förbrytare. Det kliar i alla fall i fingrarna. Om dom lurar oss kan väl vi lura dem?

När jag nu ändå gjorde den där anmälan om stulen dator, varför sa jag inte att de hade stulit min splitternya stereo och min dyra armbandsklocka, som jag av misstag råkat glömma på skrivbordet. Jag har minsann kvitton på allt. Nej, jag törs inte. Jag känner mig ändå misstänkliggjord. Det kunde ju ha varit jag som gömt undan datorn. Men jag skulle inte ha gjort det på det sättet. Försäkringstjänstemän! Ni är välkomna till mitt kontor och titta på alla sladdar som är avklippta som en lugg under skrivbordet.

Problemet är alltså detta att vi försäkringstagare blir så beskvikna och förbannade över att vi får en så oförskämt lite ersättning att vi nästa gång det är dags slänger med några extra kvitton. Vi har åkt dit, blivit förhärdade förbrytare. Försäkringshandläggaren tror förstås inte på oss, sänker ersättningen till ett minimum. Nästa gång får vi iscensätta inbrottet själva, om det inte hunnit komma någon vänlig inbrottstjuv till vår undsättning. Då tar vi i med skadeersättningsanspråk så vi nästan spyr. Då, kanske vi åtminstone får en rimlig ersättning. Den onda cirkeln är igång.

Det här är ett upprop till försäkringsbranschen. Är det inte dags för nedrustning. Om ni tror på oss små sketna försäkringstagare och ger oss rimlig ersättning, så lovar vi att inte ljuga, förtiga eller på annat sätt undanhålla sanningen.

Av Gisela Zeime 31 jan 2003 14:07