Han tröttnar aldrig

Fan, puh.
Hela eftermiddagen,
fram och tillbaka
fram och tillbaka
och så igen
fram och tillbaka
fram och, ja ni hajar? tillbaka tills det blir för mörkt och han inte längre ser broräcket utan måste hoppa ner på bron innan han i mörkret kliver snett och druttar ner i det kalla vattnet i Svartån som rusade fram i lugn takt under bron. Det var inte särskilt sent och det fanns en gatulyckta men den var pangad. Någon liten idiot, antagligen i för tajta och korta brallor, alltså inte ett Mods, de hade i och för sig på tok för korta brallor, så man såg fotknölarna fan, de där Mods snubbarna, som envisades med att ha pottfrisyrer och gröna parkas med modstarget lite här och där. Men nej, de brukade inte var dumma i huvudet utan faktist rätt ok, så lampan hade väl helt enkelt pajats av någon liten svensson pajsare som trodde att han var och pryade i de tuffa killarnas värld.

Jaha, nu då? Det var bara tisdag och han tänkte fan inte börja gå på krogen på vardagarna förutom Onsdagar då, men onsdagarna räknades ju inte, Men en Tisdag gick ju inte, nej, då kunde han ju lika bra sätta sig på buss 11, åka ut till Tigris och skippa mellanåren då man sprang på krogarna i centrum mitt i veckan och bli en förorts fyllegubbe på en gång.

Han hade kommit rätt långt, fram och tillbaka, nästan rekord, men tillräckligt långt ifrån för att han inte skulle våga fortsätta i mörkret, eller våga, det handlade mer om att han skulle känna sig jävligt fånig om han drutta i och de var tvungna att fiska upp honom, som en dyblöt död hund, en blandras, schäfer och labrador, de var fina. han hade haft en sån, en schabrador när han var yngre, han hette Frasse, eller nej, han kallades Frasse men hette Fransoar. Han hade blivit tokig tillslut och börjat hugga efter folk och när han tillsist slet sig och kastade sig över grannens lilla mesiga tax så hade Frasse fått springa till skogs, det vill säga far hade tagit med Frasse ner till en av bonden Rolands ladugårdar och skjutit honom, så han inte kunde bita ihjäl någon mer, till exempel lillebror eller han. Far kunde sånt där, göra saker som man måste fast man inte egentligen ville, för han älskade ju Frasse lika mycket som de andra, det vill säga han, lillebror och mor. Men han gjorde det trots att Frasse såg upp på han med stora blöta hundögon och bad om förlåt för att han var hund och inte förstod bättre än att han slitit upp magen på grannens mesiga tax när den på hundars vis hävdat att den var kung i kvarteret. Nej, han hade gjort det, far, så var det gjort och Frasse hade sprungit till skogs.

Det var väl vuxet det där på något vis att göra saker som man egentligen inte ville, han skulle fan aldrig kunna bli så vuxen som far, fan.

De skulle fiska upp honom nere vid Slottsgatan där han skulle fastna i dammluckorna vid ABBs gamla turbinhus. När han gick i fyran hade de varit på utflyckt dit, till turbinhuset, de hade fått åka vanlig VL buss in till stan, 115, och fröken som var bra och så hade fått jobba som fan för att se till att alla satt ner på sina platser och de övriga passagerarna hade himlat med ögonen så som han aldrig gjorde för han mindes den där dagen och hur skoj det varit.

Han hade suttit bredvid Anna sen, när de fick mackor och saft på ASEA-kontoret av farbrorn som pratat och förklarta en massa krongliga saker om det där lilla orangefärgade tegelhuset som stod nere vid Svartån i stentuffa Västerås.

Flera månader senare hade Anna frågat om hon fick chans på honom när de båda var bjudna till Camillas kalas, nej sa han fast han egentligen ville säga ja, precis som han många år senare sa nej tack när personalchefen på posten frågade om han ville ha sommarjobb i sommar, ja när skulle man annars ha sommarjobb om inte på sommaren, på samma avdelning som han pryat på i en vecka nu, nej, fast han ville säga ja, han försökte ändra sig, pressa fram ett ja men det gick inte, fan.

Antar att hans undermedvetna tyckte det var en för stor förändring, han var liksom inte redo att ta ett steg närmare den stora vuxenvärlden, så han sa nej, i alla fall var det nog därför han hade tackat nej till Anna fast han tyckte hon var söt, för han var ju inte redo, på något vis att börja pussas på allvar och ha ett förhållande, dessutom så bodde hon skitlångt bort så han skulle bli tvungen att tigga skjus av snälla mor, nej, det gick inte, så det blev nej fast han ville säga ja, men det där med att tacka nej till sommarjobb kan lika bra ha handlat om att han var slö och absolut inte ville spendera den varma sommaren på samma ställe som han plågsamt spenderat en vecka på, nej han skulle åka till Kvicksund och träffa varma sommar prinsessor som bor i stora överklassvillor med frånvarande föräldrar, tjänsteresor, långsemestrar hit och dit och spritskåp fyllda till bredden, tillsammans med Burken.

Nej. Han körde händerna i magfickorna på anoraken och travade iväg i sina på tok för stora brallor över Klippansparkering, in mellan hyreshusen, fan? Bor det folk här? Ja det gjorde det, in i cykeltunneln under Cityringen och runt upp för backen, förbi Kinakrogen och in på Biljardsalongen.

Det stack i ögonen, han gillade inte rök, varken den mörkare sorten, som man fick lära sig leva med, när man hade för stora brallor och polarna rökte så deras små lägenheter fylldes med svart rök, eller den ljusare som han hatade, här inne kände han fan ingen, jo ibland satt det någon i kassan som visste vem han var men inte den här kvällen, nej, nu satt en blek smal punkarbrutta bakom den höga disken och rökte Commerce utan filter och var snygg i sina skittajta svarta jeans som döljde ett par spinkiga ben som avslutades med två enorma klumpar till kängor.

De såg alla ut som fan och var konstiga precis som han men ändå glodde de fast inte som tanten på stationen som glodde som om hon aldrig sett något liknande, fan, han brukade vända sig om för att liksom låssas titta på det där de stirrade på som bara måste finnas bakom honom, men där fanns aldrig något och de slutade fan aldrig glo. Men här var han lika konstig som de fast han var konstig på ett annat sätt, inte som de, och det tyckte de var konstigt så de glodde som fan när han travade fram till den höga disken och gav henne en tjuga som han ville få växlad till femmor.

- Fyra, sa han och kände sig dum.

Normalt sett så kunde han hålla kulorna igång i en evighet om han var på rätt humör och det var rätt flipper men idag var han lite skakig och han såg bara rosa framför sig så det skulle mer handla om att desperat hålla kulorna vid liv i någon minut eller så, fan det skulle kosta massor, att slå ihjäl den här jävla skitkvällen.

Hon var snygg, skitsnygg och det visste hon log inte, gav honom ingenting förutom femmorna som hon sköt över disken mot honom och lät honom förstå att hon inte alls blev imponerad av små killar i förstora brallor, nej, han fipplade med femmorna ett tag tills han fick upp dem och lät de slinka ner i högra fickan på sina på tok förstora brallor, vände sig om och gick bort och in till det lilla rummet där flippren stod.

Drygt en timma och en kvart senare kom han ut igen. Nu log hon, inte bara med munnen utan med ögonen också. Han antog att hon blev mer imponerad av killar som kunde hålla kulorna vid liv i evigheter än killar i för stora brallor. Hon skulle bara veta, i högra fickan låg det fortfarande tre femmor. Hon log fortfarande inbjudande men nu var han redan på väg till dörren, fan, nu skulle det kännas jävligt fånigt om han plötsligt vände om och försökte, han skulle ju då blotta att han från början ansett sig vara chanslös och inte alls trodde det var värt ett försök, fan. Nej, han körde händerna i fickorna på annoracken och klev ut, det regnade.

Fan. Han travade iväg med hakan mot bröstet och händerna knutna i fickorna på magen, fan, de är läckra en del punkarbrudar och de växer fan inte direkt på träd, i alla fall inte om man är en liten kille i förstora brallor.

Fan.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 31 jan 2003 17:25