Jag är Nadja - kap 13

Har du tänkt på att du varje dag har sju relativt enkla sätt att dö på? Att du varje dag har en möjlighet att göra slut på lidandet?

Att du varje dag har en möjlighet att bestämma över liv och död.

Alternativ 1: Alkohol plus tabletter. Systemet ligger aldrig för långt bort om man är riktigt desperat och målmedveten. Du går ner och köper en flaska renat. Två om du vill vara på den säkra sidan. Vill du lyxa till det kan du köpa en whisky av bästa årgång. Detta förutsätter dock att du har pengar. Har du inte kan du ringa till någon som känner någon som bränner hemma. Billigare, dock inte lika glamouröst. Tabletterna är relativt enkla att få. Besök en Herr Överläkare, berätta att du är djupt deprimerad och tappat gnistan i livet. Inom loppet av fem minuter har du en gul lapp där vägen till befrielsen är nära.

Du kommer hem. Kanske tänder några ljus. Kanske skriver ett avskedsbrev. Du väljer själv. Sätter dig bekvämt i soffan, häller upp i ett vackert glas från Costa Boda eller i en plastmugg från Konsum. Du väljer själv. Tar dig en första klunk. Känner hur värmen sprider sig i kroppen och du blir lite mysig. Tar förslagsvis fem tabletter. Du häller i dig hela glaset och väntar. Ingenting händer. Tar tio tabletter till plus två glas renat. Eller whisky då om du är på det humöret. Nu börjar det hända saker. Antningen kräks du eller så slocknar du. Om du känner att det senare är på gång bör du snabbt knapra i dig de sista tabletterna och ytterligare två stora glas. Svart. Eller ljust. Eftersom ingen kan svara på vad som kommer när kroppen lämnar in vet jag inte vad som väntar. Jag hoppas på något vackert, gärna ljus och vackra fiolstråkar. Du är död.

Alternativ 2: Rakbladet. Det glänser på det vita tvättstället. En enkel procedur. Långsamma snitt längs handleden. Blodet pumpar och du svimmar. Kroppen faller hårt mot golvet. Blodet fortsätter strömma ur din kropp. Ingen ser dig. Du är död.

Alternativ 3: Snaran. Sätter den hårt om halsen fäster den på lämpligt ställe som orkar med din kropp. Möjligen i en bro över Gavleån eller i balkongräcket. Du hoppar och snatch. Du är död. Exhibionistiskt men säkert.

Alternativ 4: Påkörd. Går över gatan. Ser dig inte tillräckligt över axeln, eller det gör du visst det. En buss med tjugotre trötta resenärer hör hur en ung eller gammal kropp krossas mot rutan. Någon ringer 112. Du är död.

Alternativ 5: Mosad. Du går längs med rälsen som kan ta dig överallt i hela Sverige. Tåget är på hundra meters avstånd. Du ställer dig på rälsen, känner vibrationerna av det skenande tåget och mos. Du är död.

Alternativ 6: Drunkning. Kanske binder du fast två tunga stenklumpar vid dina fötter. Traskar ut på isen, gör ett hål och hoppar i. Om det är sommar är det enklare. Simma ut tills du inte når botten längre. Ha med stenarna i en kasse och bind dem sedan vid dina fötter. Du sjunker snabbt ner. Får panik, plågas ett tag. Du är död.

Alternativ 7: Klättrar upp på närmaste hustak. Skådar ut över stadens ljus. Ser någon gå in på H&M för att utöka sin redan tilltagna garderob. En fågel kanske flyger över ditt huvud. Du tar ett steg närmre avgrunden. Lyfter ena benet rakt ut. Sedan det andra. Luften strömmar mjukt mot din kropp och kross. Du är död.

Vilket alternativ jag, Nadja Larsson, skulle välja är svårt. Det sista skulle dock vara alternativ 6. Jag vill inte plågas in i döden. Det får gärna vara romantiskt. Förmodligen alternativ 1. Det kan vara vackert. Man sitter ensam hemma. Är försäkrad om att man är ensam och därmed på det klara över varför man vill dö. Handlar rationellt, steg för steg och snart är man framme. Avskedsbrevet kan man skriva under tiden. Mitt bästa avskedsbrev låter ungefär så här:

”Hej.
Jag Nadja Larsson är lite trött på det här nu. Eller väldigt trött. Det beror inte på er. Inte på någon på denna jord. Mitt val beror på mig. Jag har valt denna väg för att jag valde den. Ingen annan.

Det var riktigt häftigt att leva. Så många saker har jag gjort och livet var fantastisk. Underbar familj och ni finns alltid kvar i mitt hjärta.

Ni är mitt hjärta.

Bli inte förbannad för att jag lämnat er. Var glad för att jag är nöjd med det jag gjort. Demonerna som besökt mig hela mitt liv är dock en viktigt del av sanningen till varför jag tagit detta beslut. Men den största anledning är att jag inte orkar kämpa mot något som inte finns. Ensamheten i mitt huvud. När det inte länge finns något att ta på. När man längre inte kommer någon vart orkar man inte längre. Så enkelt är det. Ni har gjort allt ni kunnat. Var inte ledsna. Ni var bäst. Jag var ensam i mitt huvud.
Skivorna får ni fördela rättvist. Jag vill inte ha något bråk. Ett önskemål dock. Jan Johansson skivan ska ni lägga i min kista. Jag ska hålla den under armen och plocka av en tangent från pianot ni har därhemma. Resten av skivorna kvittar. Böckerna kan ni bränna om ni inte orkar läsa dom. Dagböckerna får ni läsa om ni inte tycker er ha förstått vem jag var. De ska dock med i kistan. Kläderna kan syrran ta. Vill du inte ha dom så skicka dom till behövande barn. Samma gäller sakerna i min lägenhet. Ta dom eller ge bort dom. Gärna till någon hjälporganisation som inte själva tar pengarna i sin egen ficka.

Jag väntar på er tills ni kommer. Och under min väntan förväntar jag mig att ni fortsätter leva era liv precis om vanligt. Fortsätt sträva efter att vara er själva. Låt ingen jävel hoppa på er. Ett liv har ni. Precis som jag hade. Ni väljer själva. Om ni prompt måste bli deprimerade av mitt beslut så bli det. Men kom tillbaka till er själva så fort ni kan. Ni har viktigare saker än mig. Ni är viktigast.

Jag älskar er allihopa och hoppas ni accepterar mitt beslut. Gör ni inte det får ni skälla på mig när vi möts igen. För det gör vi.

Kram Er Nadja.“

Jag vet inte vad som gör att jag aldrig fullföljt vissa alternativ. Men förmodligen är det nyfikenheten på vad som väntar mig. Jag älskar ju att leva. Jag vill tro att när jag blivit polare eller dödat mina demoner att jag ska bli jag. Eller är jag demonerna? Det vet jag inte heller. Men något väntar och varje morgon en ny chans. Och vissheten om att jag kan välja gör mig upphetsad.

Så det är nog inte dags helt enkelt. Lite till orkar hon.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 29 jan 2003 13:19