Världens mest tragiska man

Det hände i skolmatsalen. Eller ska jag säga skjortfabrikens gamla lagerlokal? Kommunens högflygande planer för ombyggnaden av vår högstadieskola till innovativ gymnasieskola hade en betydande brist. De hade glömt bort oss. Oss elever som fortfarande gick i högstadieskolan som nu skulle bli byggarbetsplats. De hade även glömt planera in den extra kostnaden för att hitta en lokal i sin budget. Lösningen blev att sälja ut Elverket och hysa in oss i den gamla skjortfabriken. Så vi flyttade från de klassiska lektionssalarna med de stora fönstren och de svarta tavlorna till denna före detta fabrik som fortfarande hyste femtusen rutiga skjortor förutom ett stort antal elever och lärare.

Och nåde den som lämnade dörren öppen till den provisoriska hemkunskapslokalen så matoset rymde och byggde bo i de mjuka skjortorna av klassiskt snitt. Elverkspengarna räckte inte långt så vi fick nöja oss med att koka grönsakssoppa på gasolkök lånade av den lokala scoutföreningen. En minnesvärd hemkunskapslektion var vikt åt fältstudie som brukligt är. Det blev spännande när lärarinnan Inger lärde oss palla äpplen på rätt sätt. Det var synd att hon var tvungen att sluta som lärare. Åtalet för att ha dängt en fryst falukorv i huvet på en sjundeklassare som kastat smällare på hennes smalben lades ju ner. Men nu har jag totalt kommit från ämnet. Eller, ska jag kanske säga, jag har gett er en liten bakgrund mot vilken följande dramatiska händelse utspelade sig. Och tänk er mig som en förpubertal yngling med intriger större än störst. Och tänk er en skolmatsal på något vis instoppad i minnet av löpande band, symaskiner och identiska röd- och grönrutiga herrskjortor i oändliga rader.

Klockan närmade sig två och matsalen var ganska tom. Här och där satt små grupper av elever och pratade. Jag och min vän Caroline satt vid ett långt gult bord och demolerade de potatisar hon inte orkat äta upp. Vi satt ganska långt in i matsalen, jag med ryggen mot väggen. Sålunda hade jag hela matsalen som en skådeplats inför mig. In trädde två män. De var väl cirka 40 - 45 år gamla. Den ena var lång och självsäker med glansigt brunt hår. Den andra var kortare, fetlagd, med nånting undergivet i sin hållning. De bar båda marinblå kostymer och svarta portföljer. Ännu till denna dag kan jag inte förstå vad två dylika kostymgubbar hade i vår lilla skola att göra. Kanske var de arkitekter som förirrat sig från byggnadsplatsen i jakt på lunch. Kanske var de föräldrar som ryckts från ett viktigt möte för att diskutera sina söners vägran att ta av sig kepsarna på lektionstid. Vi kommer aldrig få veta.

De såg så oerhört malplacerade ut att jag övergav det meningslösa potatismördandet för att diskret iaktta dem. De tog varsin bricka och tallrik och började lassa på mat. Det var tisdag och som traditionen bjuder serverades fisk. Idag serverades spättafilé med kokt potatis och remouladsås. Från min plats tjugo meter bort kunde jag se hur maten tornade upp sig på deras tallrikar. Fisken, potatisen och de generösa mängderna sås. Och detta var innan de nådde salladsbordet. Rivna morötter och pizzasallad. Hårt bröd och små smörförpackningar. Sånt där smör i tjugofemgramsplastförpackningar som får miljöpartister att gråta och kvida "slöseri.. slöseri..."

Den långe självsäkre kostymnissen gick i täten, följd av den lilla tjocka. De tog mjölk. Två glas var. Sedan satte de sig vid ett långt gult bord en bit bort från oss. Om den korpulente mannen tittat upp skulle han ha mött min blick.

Precis när de satt sig hördes ett gällt ylande. Den långe kostymen reste hastigt på sig och gick ut ur salen medan han tog fram sin mobiltelefon ur bröstfickan. Detta var på forntiden då mobiler var nästintill främmande kreatur i form av mörkblå tegelstenar med lång antenn, reserverad för Viktiga Män med Viktiga Jobb. Den korpulente kostymen tittade långt efter sin vän. Sen tittade han på sin tallrik. Tiden gick. En minut blev till fem och ännu talade mannen i telefon. Jag kunde inte höra någonting men jag såg honom vandra fram och tillbaka utanför. Den kvarlämnade mannen suckade nästan synbart och tog upp sin kniv och han tog upp sin gaffel. Han spetsade en bit potatis och lade försiktigt en blöt spättabit på gaffelns böjda rygg. Han åt. Under stigande förfäran besåg jag hur den lilla mannen tog sig an sitt matberg med smärtsamt oklanderligt bordsskick. Jag höll andan och upphörde att existera. Sakta, men obevekligt säkert, krympte matberget. En bit potatis, lite spätta. Doppa gaffeln i såsen och klibba dit några salladsfragment. In i munnen. En tugga knäckebröd. En bit potatis, lite spätta. Doppa i såsen och klibba dit några salladsfragment. In i munnen. En klunk mjölk. Och bara sådär, efter en evighet eller en sekund, var han klar. Och hans vän hade inte återvänt. Tallriken var tom, glasen var urdruckna. Mittemot stod kollegans orörda bricka, kallnande fisk, ljummen mjölk och smältande smör.

Det samlades som vattenmoln under min hjässa, forsade som ett vattenfall genom tårkanalerna och rann som höstregn ur mina ögon. Jag grät och grät och grät. Hela världens sorg föll från högsta altitud och satte sig som berg mellan mina skuldror. Jag grät för denna man som fått äta lunch själv.

Du frågar dig nu, vad var det som var så hemskt? Många äter själva. Det kan vara skönt ibland. Hur överkänslig är jag egentligen? Ingenting riktigt fruktansvärt kan ha hänt i mitt liv om detta var det bästa jag kunde åstadkomma. Eller?

Så klart det har. Men.

När jag satt där och betraktade den här människan kändes det som om jag kunde se alla de gånger samma scenario upprepats. Att han aldrig varit tillräckligt viktig för någon för att denne skulle säga när det ringde, "Du, kan jag ringa upp senare? Jag äter lunch med min vän." Hans min när det gick upp för honom att han tagit alldeles för mycket mat. Att han inte borde äta så mycket. Hur han älskade spättafilé med kladdig remouladsås fast skolmat SKA vara äcklig, SKA förkastas till förmån för keso och hårt bröd. Samma mönster sen han själv var ett litet barn med förpubertetskomplex större än livet självt och ingenting kommer någonsin ändra sig för han kommer inte ändra sig, han kommer inte springa ut ur salen och slita mobilen ur sin väns hand och han kommer inte krossa den under sin sko. Han kommer inte ta sin bricka och sätta sig hos någon annan och han kommer aldrig räta på sig och göra sig kvitt sin hukande undergivna hållning. Ursäktande för sin egen patetiska person.

Just där och då insåg jag hur stor och kall världen är och hur ensamma människor det faktiskt finns i den. Och det absolut värsta, det som fick mig att lägga armarna på bordet och begrava ansiktet i de luddiga tröjärmarna och bara storgråta, det var att han inte ens var medveten om det själv. Om vidden av sin tragiska person. Han var rätt nöjd med sitt liv, såg inte mönstret. Trodde han hade sina barns förtroende och sin hustrus kärlek. Sina kollegors respekt och kontroll över sitt småätande. Men han lurade inte mig. Jag fördes fram från bakom ljuset och jag såg.

Dagar och veckor gick. År blev till århundraden och krig utkämpades. Den lilla matsalen blev ruin, ruin blev till turistort. Haven svämmade över och fåglarna dog. Efter tiotusen år avslutade kollegan sitt telefonsamtal och återvände till bordet. Han skyfflade raskt i sig sin mat och märkte inte ens att den lilla fetlagde mannen för länge sedan dött och blivit ett hårt skelett, nu förmultnat i den högteknologiska värld som växt upp runt dem. Han märkte aldrig någonsin vad som hänt.

Av Kee Leong 28 jan 2003 17:22