Hus nummer tretton

Jag har svårt med koncentrationen. Jag får inte ihop den fysiska kylan med hettan inuti. Jag är precis på väg att sparka av mej sanden i skorna i hörnet där två borrkillar står och kaxar sej, innan jag öppnar dörren in till Konsum. Mjölk. Grön till mej och röd till Mona. Varm sand och en oändlighet i tid. En pappa som kan allt i hela världen och hav som kluckar inbjudande. Min baddräkt som smetar åt och ger hudfrossa när vinden tar i. Denna höstkyla som jag tycker om. Dra in mej i varma tröjor. Huttra och bli kindnypt av morgonvind. Jag viner genom husväggars innerstadsdrag och korn mellan sandiga tår.

Hur hela huvudet möbleras om på cirka sju sekunder som det tar för honom att uttala svaret på min direkta fråga. Jag väntade. Länge tror jag. Det kan röra sej om sex år. Dag ett är diskbänkshörnet ut mot hallen min omhändertagerska på knä och jag får veta att jag inte är riktig. Eller hon och hennes man. Att hennes händer i mina på affären eller jag på hans axlar på åkern inte är riktigt på riktigt mina. Min bror däremot äger.

Sanden och den tysta eftermidagshettan och jag ligger på mage och tycker att jag är ganska så modig som har vågat simma hela sträckan över sundet trots noll bottenkänning och med risk att slukas upp av en bredkäftad gäddmun mitt därute med ingen chans till räddning. Nerdragen i det svarta svala djupet av en segfisk som bit för bit skulle ha tuggat mina ben i små delikata bitar.

Med kinden mot filten och det övre ögat i kisläge dallrar luften och tanten med flodhästrumpan ser ut som en ängel i blommig hatt som svajdarrar sej fram precis vid bryggkanten.

Rassel i sanden blir hennes steg som tar sej in i min väntande värld och där står hon och jag har redan hört hennes röst när hon och han pratat en stund. Jag kindkisar tyst för dom vuxna pratar obegripligt. Småskratt och han blir annorlunda, skruvar på sej och har en ljusare röst. Sådär som när man inte känner någon så väl och ska försöka låta snäll eller kunna svara på allt.

Ängel, prinsessa, min snällheta frågeaktigt nyfikna mun håller tyst. Hon går iväg och är brun som en som kommer från ett annat land än vår by och hennes hår är svart och räcker ner till rumpan. Jag vänder filtkind och byter kisöga och ser henne lägga sej i andra änden av sanden och breder ut sitt stora hår och blir solplatt som en sand-drottning.

Nu kommer det. Jag frågar vem hon är. Ett namn som är lika med min väntan. Det svindlar men jag vet inte om jag vågar fråga. Jag har gjort det två gånger förut och båda gångerna fått svar nej. Som om det är en konstig lek. Frågar jag vid rätt gång så kommer mitt efterlängtade ja.
Jag sätter mej upp och frågar honom om det är hon som är den jag letar. Ja. Tystanden efteråt och den äckliga tomhet som fyller min mage lindar in frågetecknet i täcken mönstrade av miljoner till frågefigurer och jag vet inte hur dom ska rymmas och kunna samsas utan att jag spricker.
Han vänder blad på tidningen och återfår sin vetande rynka i pannan och försvinner in i bokstävers land.

Kassörskan på konsum får upprepa köpesumman två gånger för att få mej tillbaka till höst och nu och vägarbetande folk och snart modernt radioskval. Jag befinner mej i min stad, hemma väntar mina barn och jag ska snart göra en resa.
Hem mot norr, mot den strand som silats genom mina fingrar. Hon finns där precis på en gata som jag fått veta idag. Gatan är liten och ån flyter runtom två betydelsefulla hus. I det ena bor min bror som jag snart ska få krama i ett nytt hus och nummer fjorton står det på tegelväggen.

Hon finns på samma gata och på hennes hus står siffran tretton. Om jag inte vetat så hade jag klivit ur vår silvriga bil, sträckt på tjugofem mils stillasittande ben, tittat mej omkring, längtat efter att få lyfta upp min brorsson och killat honom skönt i magen. Bakom en gardin precis mittemot hade en gardinflik vikts undan, ett par ögon kikat nyfiket på oss främmande varelser på lilla gatan. Kanske hade hon känt något i magen, något bekant men inte kunnat komma på vad-vad-vad.

Jag ska snart åka och jag behöver din hand. Nu finns hon. Där precis. Vad gör jag med denna vetskap som ibland tangerar galenskap?

Jag ska - innan min bror hivar upp mej i luften - korsa gatan åt motsatt håll, gå in genom port nummer tretton räkna stegen en trappa upp, läsa hennes namn på dörren och plinga på.

Om jag inte svimmar innan dess.

Av Li Carola Tamm 28 jan 2003 09:18