Sid. 2 Vildängladans

sid.2
Vildänglars dans.

De vilda änglarna dansar och på de högsta branterna dansar de.

Det sitter en flicka i ett rum och hon tittar ut igenom fönstret, medan hon stödar hakan mot handflatan och hon förlorar sig i det stora svarta därute om natten. Hon hör röster från dunklen och hennes hjärta är en fågelunges och det slår så fort och hon vågar nästan inte andas.
Orden som bär liv i sig flyger från rum till rum och de lever och hon vet att hon måste ta dem med sig för hennes kappsäck står öppen. Och ingen är modigare än en liten flicka med pipande andetag om natten. Hon bär orden med sig och de är vassa och hon blöder för dem. Hon sitter i ett fönster och tittar ut och hennes hjärta är vidöppet och hon låter de rädda orden bygga sig ett bo därinne.

Ögonblick blir till evigheter och det finns ingen tid. Regnen som föll den sommaren faller än och varje ögonblick är just då när det slutade att falla... och solen tar vid där horisonten sträcker ut sig.

Kvinnan som lättjefullt rör sig i bädden denna morgon är skimrande i huden och hennes läppar är mjukare än någonsin förr. Hon ler för sig själv och stiger naken ur de tilltrasslade lakanen medan hon sakta nynnar för sig själv.
Hon rör sig tyst och lätt och hennes ögonlock är ljusa av drömmar. Blomblad söker sin sprödhet i dem och hennes ögon lyser så som blommor gör i den högsta tonen.

Hon sträcker ut sin nakenhet vid den öppna dörren och hela trädgården är sommar och tiden fanns inte då heller. Hon bär kärleken i sin själ och hjärtat är vidöppet och jublar i sin öppenhet medan vilda änglar dansar på bergstopparna och mannen fortfarande drömmer i bädden och han är så vacker. Hans kind är känslig under den mörka skäggstubben och hon hör sagor mellan hans andetag och hon väver en dröm som ska bli allt längre och längre och så djup att den kommer att ge henne en bro att gå på.

Men hon vet intet om detta nu. Hon bara är. Och det är så som sagor blir till. Kvinnan ler och nynnar tyst för sig själv.

Och jag hör björkar som susar i vinden och jag hör ugglors skri om natten och vattnen brusar allt högre när fördämningarna brister och väggar rasar medan fönster öppna slår i vindarna och de vita bomullsgardinerna fladdrar i luften.

Jag är en sagoberätterska och jag bär orden som fick liv och de är väldigt tunga att bära men lika lätta som fjärilsvingar när fördämningarna brast.


med fjäderpennan i hand


Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Lillith C. Castor 27 jan 2003 17:09