Grannbyen Del 3 av 3

När torsdagskvällen kommer är han alldeles för trött för att sitta uppe och följa matchen. Dessutom är det ju inte en dansk som utmanar tungviktsmästaren. Han vaknar strax innan klockan sju på morgonen, kliver upp och slår som vanligt på radion lagom till sju-nyheterna. Efter det första inslaget om statsminister Hans Christian Hansens senaste inlägg i EEC-debatten kommer beskedet att Sverige fått en världsmästare i tungviktsboxning. Knock i tredje ronden och den sjunde nedslagningen i matchen. Det är Ingemar Johanssons 22:a match sedan proffsdebuten 1952 och den 14:e knockoutsegern. Klaus skakar sitt huvud och tänker att det skulle varit kul att vara där på Yankee Stadium i New York och se amerikanarnas reaktioner. De tog ju för givet att Floyd skulle vinna. Boel har klivit upp och kommenterar nyheten med att det var bra att eländet var över så fort. Hon gillar inte att man ska kunna bli rik på att slåss, som hon uttrycker det.

I korridoren på väg till sitt arbetsrum träffar han fotbollslagets materialförvaltare, Tedd Bjerred. Han har också hört nyheten från New York och de skiljs åt med frågan när Danmark ska få sin första tungviktschampion. Övningarna på Yankee Stadium får ge plats för kritning av gräsplanen inför helgens matcher. Men strax efter klockan ett ringer telefonen på hans arbetsrum. En herre vid namn Sune Eriksson från Lønnede presenterar sig och berättar att han hört att sporthallen i Grannbyen ska ha en festlokal i svenska flaggans färger. Han förklarar att han är svensk och mycket boxningsintresserad. Sune och hans svenska vänner som länge har varit bosatta i Lønnede och Grannbyen med omnejd vill fira det svenska tungviktsguldet. Vad vore då lämpligare än att hyra den blågula lokalen i Grannbyen, frågar Sune på ett så glatt och frejdigt sätt han förmår. Klaus kan inte dölja sin förvåning och säger att han måste ta upp saken med styrelsen först. Sune Eriksson förstår det och berättar att de kommer att bjuda in boxningsklubben i Lønnede. Om han kan ordna lokalen på lördag, alltså i morgon lovar Sune att han ska bli hedersgäst.

För första gången på mycket länge känner han den där lyckokänslan som oftast kom i samband med framgångar av olika slag, eller när han fick beröm. Han vet på en gång vem han ska ringa för att få igenom denna minst sagt annorlunda fest. Någon ommålning kommer det ju inte att bli förrän tidigast till veckan så vad spelar det för roll, tänker han. Detta är vad han säger till Knud Andersen, som tänker att denna fest kan bli en liten kompensation till Klaus, som faktiskt blivit överkörd alltför många gånger. Han har räknat med att Knud skulle tänka så, vilket gjorde Knud till ett självklart val. De är gamla vänner och Klaus vet att styrelsen ogärna kör över sin hedersledamot.

På kvällen kommer beskedet han hoppats på. Knud ringer vid niotiden och berättar att styrelsen ger klartecken för festen på lördag. Det var bara Ulf Tårnborg som tyckte att någon från klubben bör vara närvarande på festen för att hålla koll. Knud svarar att Klaus Frijs är den enda som är inbjuden och därmed är klubben representerad. Ordförande Tårnborg accepterar detta, om än motvilligt. Han har svårt att helt släppa frågan. Klaus ringer Sune Eriksson direkt och ger klartecken för festen som ska börja klockan sex på lördagskvällen. De kommer överens om att han ska låsa upp lokalen klockan 14 så de kan börja förbereda. Mitt i samtalet öppnar sig hans medvetande för det faktum att han faktiskt ska på fest och det ger en nästan hisnande känsla, det var ju så länge sedan. Väl hemkommen berättar han för sin fru Boel, som frågar om hon också är bjuden. Men han glömde att fråga om det och Boel surnar till. Han glömmer ofta självklara saker, tycker hon, särskilt när det är något som går utanför honom själv. Han förklarar att det förmodligen bara blir en massa karlar på festen och att de inte känner någon, en massa svenska karlar bara. Boel svarar att hon älskar svenska karlar och låter vänsterfoten vila på tårna samtidigt som hon vickar samma fot i sidled fram och tillbaka. Hon kompletterar åtbörden med att snurra en knippe hår runt sitt högra finger och himla med ögonen.

I refrängen smäller det till och Klaus känner att trycket mot den lilla kulmagen försvinner. Han känner efter med handen och som han befarar är knappen borta. Boel förutspådde detta men han viftade bort varningen och även förslaget att ta hängslen. Nu måste han släppa den ena trumpinnen för att kunna hålla byxorna uppe. Räddningen kommer från Paul, trumpetaren, som slänger över sitt bälte som han säger att han klarar sig utan. Klaus tar en enhandslyra, fortsätter armrörelsen i en cirkel och daskar bältet i cymbalen. Jubel och skratt. Han stöter armbågen i sidan på Sixten, dragspelaren, som tjoar till. Så här kul har han inte haft sedan hans bror Torben gifte sig för tio år sedan, eller var det femton? Det var i alla fall över fyrtiosex år sedan han höll i ett par trumpinnar, i skolorkestern därhemma i Århus.

Erik, han på ståbasen, ropar till Benno från boxningsklubben att kliva fram och ta över orgeln. Han lyckades ju få fram Klaus på scenen och nu reser sig även Benno. Applåder. I samma sekund kliver Ulf Tårnborg in genom dörren. Benno stannar till, tittar upp och utbrister: "Här kommer min räddning". De flesta skrattar och Ulf flinar lite besvärat medan hans hjärna jobbar febrilt för att läsa av situationen. På ett par sekunder har han smakbestämt atmosfären och ursäktar sig med att han bara skulle titta in och kolla läget. När han hämtar andan blir han avbruten av den svenska nationalsången. Sune Eriksson och en kille som Klaus inte kan namnet på tar ton på "Du gamla. Du fria" och efter två takter fyller de 17 övriga svenskarna i. Ulf blir stående i dörröppningen, i tvekan, men bara efter någon sekund tar en av de danska killarna i boxningsklubben upp den danska nationalsången "Der er et yndigt land". De övriga elva medlemmarna från boxningsklubben tänder direkt och skrålar med. Den alldeles nyss så samspelande orkestern faller snabbt isär längs de nationella förkastningarna. Klaus och Benno drar på med trummor och orgel, den svenska delen av orkestern svarar på sina instrument. Nils, bror till Sune Eriksson, går fram till Ulf Tårnborg och drar honom i rockärmen som en signal att ställa upp i den musikaliska landskampen. Ulf skrattar till och hänger med på noterna. Han tittar upp mot orkestern och möter Klaus blick. De ler mot varandra och för första gången är det äkta.


Detta bidrag deltar i Sourze Författarskola

Av Reinhold Hellgren 25 jan 2003 13:27