Dagen då televisionen lämnade Bredäng

I ett hyreshus någonstans söder om Stockholm slutade teveapparaterna fungera. Vi vet inte om de fick nog av att ständigt stå i centrum eller om någon bilat av deras huvudförsörjning. Ty det bilades flitigt i hyreshuset nu i tiden, och detta tidigt på morgonen. Brrrrrrrrrrrrum lät det och väggarna vibrerade.

I den förmultnade ungkarlslyan som under decennierna transformerats till en gammelmanskvart har gubbens hakor fallit ner. Hans ansikte läggs i mönster av ljus och skugga av den flimrande hoppande bilden. Vad ska han ta sig till nu? Han går ut i köket och betraktar alla sina föremål. Stekpannan. Diskbänken. Bordet och stolen, den tickande köksklockan. I den kryddoftande lägenheten intill sitter den albanska familjen i soffan och stirrar dumt på sin strejkande teve. Mödosamt reser sig den åldrade tant som är moder till generationer. Stödd på sin käpp beger hon sig till hallen där hon kliver i sina sandaler. Sedan öppnar hon ytterdörren och går ut i trapphuset. Där står två män. De tittar upp när de ser henne komma ut.
- Funkar din teve? frågar en av männen.

Kvinnan skakar på huvudet och stiger in i hissen. Den tar henne ner en våning, hon kliver ut genom hissdörren och börjar oändligt långsamt vandra genom den långa glåmiga korridoren. Omvälvd av gult tegel och hårt blankt golv hasar hon långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon föreställer sig sitt hemlands svepande slätter och doftande gröna gräs. Hon liknar liemannen där hon glider fram, käppen dunkdunkar, svarta sjalen skuggar rynkor.

En trappa upp avslutar två män det korta samtalet. Vad mer kan de säga efter konstaterandet att bådas teveapparater har gått och lagt sig och det sedvanliga grymtandet om hur oacceptabelt detta är. Sedan tystnad. Den ena mannen går in i sin lägenhet och stänger dörren. Den andra mannen går upp två trappor till sin dotter och ondgör sig lite mer. Dottern känner sympati med teveapparaterna. Kanske är de blyga och trötta på att bli utstirrade, kanske orkar de inte med att visa så mycket elände. Kanske har de brutit ihop av stressen över de miljontals förhoppningar som strömmar mot dem, som ständigt ställer hungriga krav på deras utbud. Som längtat dem sönder och samman efter Big Brotherpremiären.

Detta är vad som inte händer. De stålförstärkta dörrarna för 20 000 kronor endast 200 i månaden för resten av ditt nu tryggare liv! öppnas inte. Inga yrvakna hyresgäster samlas i foajén i sina mjukisbyxor och med kaffekoppar. Vi söker oss inte till varandra när elektroniken sviker oss. En och annan kanske plockar fram en sliten pocket och tur är väl det. Och en och annan sitter säkerligen i sin stol och skapar ljus och skugga i sina svalnande ansiktsvrår och tänker: "Snart. Snart börjar det fungera igen." De som lyckats dansa sig igenom UPC:s väntetid på femton minuter vet att reperatören inte kan komma förrän nästa torsdag. Om en vecka. Reperatören har så mycket att göra att han inte kan komma hit förrän om sju dagar. I den tafatt inredda gammelmanslyan kliar sig gubben under högra knät. Sedan suckar han tungt. Hasar på nötta tofflor in i badrummet och kissar länge. Sedan borstar han tänderna, gurglar sig med munvatten och tvättar ansiktet. Han ser till att det är släckt överallt och att ytterdörren är låst innan han retirerar till sitt sovrum och kryper ner mellan täcke och lakan. Innerarmarna värker av längtan efter någon att omsluta. Extrakudden glider som alltid ner mellan hans armar och hålls om som aldrig så ömt. Han somnar.

Av Kee Leong 24 jan 2003 16:26