Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Vill du också bli lycklig?

...försöker du fånga den?

I detta vårt dagens samhälle så är vi ju så många som mår dåligt, känner oss stressade och längtar efter den så svårfångade lyckan. Till och med den kan ge oss stress numera. För den är så ofta förknippad med status, titlar, ägodelar och materialistiskt tänkande. Redan från skolans början och ibland i det vi har med oss hemifrån och från vår omgivning hör vi talas om den där lyckan. Så vi jagar från början efter något som kallas... Mer. Vi tror vi behöver mer av allt.

Och så detta... att om jag bara... hade det eller det... så skulle jag kunna vara lycklig. Så vi blir deprimerade och tunga till sinnet. Ryggen värker och stegen blir tunga.
En del väljer att söka hjälp hos psykologer, andra söker den i olika former av lyckopiller, sprit eller man väljer att inte se.
Att inte se är lika farligt på sikt, det kan diskuteras naturligtvis... som i grader... men resultatet blir... i slutänden en olycklig människa.

Jag undrar ofta över varför inte fler människor tar del av den helande förmåga som vi alla har inom oss?
Det är en stor underbar gåva som vi bär med oss och den kraften finns med oss varje stund. Man måste bara öppna upp sig, ta in den i våra hjärtan och låta helandet ha sin gång. Naturligtvis så har vi alla vår egen rytm och ton, vårt eget sätt att använda oss av den. Man kan meditera.
Man kan tänka positivt. Man kan bara öppna upp sig för det andliga inom oss och låta vår egen själ få komma till tals. Det viktiga är väl om vi lärde oss lyssna på den?

Och jag tror inte vi behöver några mellanhänder via vårt innersta och Kraften. Inga präster, inga terapeuter. Och på detta helande sitter ingen prislapp heller.
Det är ett enkelt helande i sin innerliga storhet.
Och vi har den alla... Lyckan finns här och nu.
Fånga Dagen, sägs det numera överallt och jag tror att många människor verkligen försöker att "fånga" den.
Men kan det inte vara så enkelt som att det vi kallar lycka egentligen finns i ett stilla ögonblick, att sitta i en innerlig gemenskap, att bara... vara? Att inte fånga ögonblicken utan bara uppleva dem i stillhet?
Jag minns när jag var barn. Ögonblick av total lycka. Därför att då fanns inte begreppet "jaga"... "fånga"... och "äga", åtminstone inte i de stunderna då man bara kunde få Vara Jag... i ett enda Nu.
Man bara hade använde sig av den här förmågan jag förut pratat om. Man öppnade upp sig... på ett naturligt sätt så som barn ju gör. Och se! Där var lyckan. I en blick, en solstråle, eller en vild lek på gräset.
Kan det möjligen vara så enkelt?
Det saknas vuxen innerlighet i samhället. Tilliten mellan människor. Var tog den vägen? Och barnen märker.

För jag tror verkligen på detta att svaret på alla våra frågor är... Kärlek.

en röst i samhället
funderar vidare....