Grannbyen, del 1 av 3

Klaus Frijs låser dörren in till A-lagets omklädningsrum och blickar ut mot parkeringen. Samtidigt upprepar han för sig själv frasen: "Nu har jag låst dörren". En fras han upprepat vid sextiden varje vardag nu i snart nio år. Den korta frasen är en rest från hans 15 år som fångvaktare och hjälper honom att minnas om han låst dörren eller ej. Genom att säga frasen tyst för sig själv skapar han ytterligare en krok att hänga upp händelsen på.

Denna ritual har varit till stor hjälp även under hans tid som vaktmästare för de två sporthallarna i detta amt. De flesta i klubbarna har någon gång skrattat åt någon historia om Klaus med portföljen. Ända sedan han började som vaktmästare sommaren 1950 har han haft sina tillhörigheter i en gammal läderportfölj. Där har lunchpaket och verktyg samsats med bokningslistor och nyckelknippor. Bokningslistorna har inte sällan haft spår av både margarin och dieselolja.

Ännu en arbetsdag är över och han tar sin portfölj och låser den sista dörren bakom sig. Framme vid sin svarta Morris Minor på parkeringen stannar han upp för någon sekund. Sedan vänder han på klacken och går tillbaka. Men istället för att gå mot huvudentrén tar han omvägen runt omklädningsrummen. På så sätt kommer han till sitt arbetsrum från det motsatta hållet han kom från i morse. Det senaste halvåret har det varit två inbrott i anläggningen, den andra gången rensade de hans arbetsrum på verktyg och skar sönder ett antal fotbollar.

En annan variant är en u-sväng när han kommit ut på stora vägen och sedan med ganska hög fart köra ända fram till huvudentrén. Vilket alternativ han ska välja är aldrig klart förrän han står vid sin bil på parkeringen. Ibland åker han bara direkt hem. Då är han inte på humör.
Visst har det funnits de som gjort narr av hans extremt goda minne och något udda hobbies. Minnet är mycket en träningssak och det blev många tillfällen till träning som fångvaktare. Samlandet är en egenhet som fångat mångas nyfikenhet men också nedsättande kommentarer bland de ungdomar han städat upp efter. Han har tagit det mesta med jämnmod, något man lär sig genom att leva i 61 år.

Men visst skulle det vara svårare att stå emot om han inte haft sin fru Boel, som alltid sett hans egenheter från det kärleksfulla perspektivet. Detta trots att de inte längre kan köra in bilen i garaget, eftersom där är fullt med fotogenlampor av alla möjliga sorter. Där finns också de senaste två årens tillskott av trädgårdstomtar. Bilen får hålla till godo med en presenning uppspänd mellan uthuset och ett par träd på tomten.

Grannbyen heter samhället och Klaus flyttade hit efter krigsslutet 1945. Bara Boel vet något om hans insatser i motståndsrörelsen. Bakgrunden till flytten från Århus har att göra med raserandet av Gestapos högkvarter vid universitetet där i oktober 1944. Ingen har lyckats locka ur honom några detaljer om hans medverkan i detta. Inte ens hans fru vet allt om hans insatser i Århus. Han talar ogärna om den tiden. Idrott är ett mycket bättre samtalsämne för den som vill få kontakt med denna motståndsman. Ingen vare sig i fotbollssektionen eller handbollssektionen slår honom på fingrarna i detta ämne. Tabeller, referat och resultat är en del av hans kostcirkel.

Idrottsintresset har alltid funnits där och han lyckades faktiskt ta plats i Århus a-lag ett par säsonger. Bristen på pengar i klubbarna gör att han får rycka in i alla möjliga lägen, som ett allt-i-allo. Det senaste påbudet från styrelsen är att fotbollsklubbens samlingsrum tillika festlokal ska målas om och det är Klaus som fått det hedervärda uppdraget. Lokalen bär spår av många års glada fester och tillställningar, så han tycker att det inte är en dag för tidigt att måla om. Men det är typiskt att det sker en månad innan klubbens ordförande ska fira sitt 50-årskalas i lokalen. Klaus är inte bjuden, men han står gärna över den festen. Han har aldrig gillat ordföranden Ulf Tårnborg.

Det är alltid Klaus som hälsat först när de mötts och Ulf pratar bara med honom när något ska utföras. Han har lekt med tanken att inte hälsa först och se om Ulf har några skamkänslor i kroppen, som får honom att hälsa först. Ulf är egentligen inget problem så länge han slipper möta honom eller prata med honom. Det är inte heller nåt problem så länge han får klara direktiv från styrelsen, vilket inte alltid är fallet. I detta fall har man tagit beslutet att samlingslokalen ska målas om och överlämnat till ordförande Tårnborg att verkställa beslutet, eller rättare sagt bestämma de praktiska detaljerna, till Klaus Frijs förtret.

Första mötet avlöpte emellertid väl. Till hans stora förvåning lyckades han komma överens med Ulf om att lokalen ska målas blå och vit, fotbollslagets färger. Lister och dörrkarmar i ljusblått och resten i vitt. Det tar honom tre sköna sommardagar i början av juni att måla om lokalen och han är mycket nöjd med resultatet. Visst tycker han väl att det blir väl mycket vitt men det blir ljust och fint. När möblerna kommit på plats igen upphäver den bruna faneren i bord och stolar den vita färgens dominans och ger en balans åt kompositionen. Han känner sig belåten med resultatet.

Dagen därpå har de avtalat att träffas i lokalen klockan 14.00 för att se resultatet. En dryg halvtimme försenad dyker Ulf upp med sin fru Sofie i sällskap. Utan att ursäkta dröjsmålet går han fram och känner med pekfingret försiktigt på en av dörrlisterna. Färgen har torkat. Han mumlar något ohörbart, vänder sig mot sin fru och säger ursäktande att det gått fort att måla lokalen. Tystnad. Utanför fönstret, regn. Klaus betraktar dem båda och fingrar på en skruv i byxfickan. Hennes ögon vandrar runt och färgen bleknar. Så suckar hon och säger i en utandning att det är fantasilöst och förutsägbart. Det var värre än Klaus väntat och han spänner ögonen i henne och får henne nästan att vackla. Hans bruna ögon har svartnat.
Det är sällan men nu har det hänt och han frågar henne demonstrativt långsamt och övertydligt var hon kommer in i bilden. Hon tittar bort. Ulf stannar upp mitt i en rörelse. Klaus ser det i ögonvrån och hör hur Ulf börjar trevande förklara att klubbens färger är vad många förväntar sig. Hon bryter av honom med påminnelsen att han alltid gjort vad som förväntats av honom. Klaus ser hur hennes halshud skrynklar sig när hon vrider sig mot honom och frågar om han alltid gör som Ulf säger. Rösten är gäll. Han inbillar sig att han känner hennes andedräkt. Stank av ruttet från en lyxhustru i minkpäls. Han, en lakej i blåställ och bandykeps.

Kanske just därför, han pekar med tummen mot henne, likt en uppgiven liftare, och frågar Ulf var han hittat henne. Där tar spelet slut. Kontrollen släpper och hon tar två snabba steg mot Klaus, som står kvar. Hon nästan skriker. Han är en sketen vaktmästare som ska tvätta tröjor och strumpor, hon tycker dessutom att han ska bränna sin fula keps. Hon är en ödla. Klaus ska hålla käften. Ulf ska faan... men där hinner Klaus inte längre förrän han får en knuff i bröstet av Ulf så han vacklar till. Ulf följer upp med hotet att berätta vad han vet om Klaus. Vad som hände i Århus för länge sedan, man Klaus bara skakar sitt huvud i oförstående. Ordförande Tårnborg vänder sig mot sin fru som fumlar med en cigarett på väg ut därifrån. Hon mumlar något, låter som svordomar. I tre långa kliv är klubbens ordförande ute ur rummet.

Bakom sig lämnar han de hårda orden tillsammans med en vaktmästare som blivit en aning svag i benen och sätter sig ned på en stol för att tänka lite. Tårnborg är en skitstövel, skenet bedrar inte.

Detta bidrag deltar i Sourze författartävling

Av Reinhold Hellgren 23 jan 2003 15:19