I mitt huvud bor en astronaut

Min icqlista är full av män i skor men jag inser att ingen där kan hjälpa mig. De ställer frågor, kräver att jag vrider mig in och ut för några rader text och sedan säger de oj och kram och ser inte att jag slår knut på mig själv och ser inte att mina handryggar är rivna blodiga och ser inte att jag är blind av uppsvullna ögon och över huvud taget är det svårt att se några rader text. Ser du mig nu? Eller ännu en lidande skribent som i stora synonymordboken lyckats hitta förvånansvärt många ord för hjärta och smärta?

Jag undrar.

Är jag ett bleknat plagiat av allt lidande jag läst om sett på och hört talas om? Om jag dunkar huvudet mot golvet är det för att jag såg det i en film? Om jag vred mig i ångest på mitt blanka golv är det för att jag läst det i en bok och om jag skar mig sönder är det för att jag läst om det i tidningen? Jag vet inte. Om min kropp hänger sig åt ett fenomen först efter att det kommit till min kännedom, vad betyder det utom att jag inte uppfunnit världens alla ångestsymptom själv? Är jag en bedragare som skor mig på de äkta lidande varelserna i världen? Men med vilket motiv skulle jag göra detta? Och sextontusen frågetecken till.

Vad tjänar det till att hamra sönder mitt tangentbord, att göra mitt yttersta för att ni ska förstå, för att bli avfärdad som ännu en sentimental hjärtasmärtatext av en vilsen liten tjej som borde ge plats åt viktiga debatter om miljön och politik. Och sex och bantningstips.

Men

Det finns så mycket att känna kärlek till i världen. Till exempel en lösryckt replik ur den norska filmen Elling:

"Ja det är fett där också. Men där inne svävar en astronaut."

Bara sådär. Nånting så fint att tänka på och känna kärlek till. Eller kottforskare i Norrland. De räknar kottarna i träden - med kikare - och skriver sedan kottprognoser. Åh. Ibland tror jag hjärtat mitt svällt till såna dimensioner att världen kommer explodera av kärlek. Det är då det blir svårt att dra efter andan. Då blir jag yr och måste sätta mig ner. Bara det faktum att mitt tangentbord saknar text på e d v n m och l-tangenterna. Kan man älska ett tangentbord mer än så?

Eller det så väldigt tysta pianot i början av en låt. Det så väldigt tysta att det inte hörs om man inte trycker hörlurarna mot sig extra hårt. Som om man försökte dränka någon som skrek utanför.

Ibland kan jag undra om jag är nånting under ytan av de tusentals ord jag skriver ur mig, skriker av mig, breder ut inför er. Ibland tror jag att människan existerar endast i harmoni med musiken. Det finns en musik i varje person som du kan höra de där sällsynta tillfällen då du är utstruken på din älskades hud och kan höra musiken i älskades bröstkorg som ett väldigt tyst piano i början utan att behöva stänga ute någons skrikande. Då är det som det ska, i harmoni - en symfoni. Det kanske är en rimlig förklaring till att jag trycker mina ben mot andras ben på tunnelbanan och på bussar. Stetoskopben som lyssnar genom manchester, lyssnar väldigt noggrant och hummar eftertänksamt.

Nej jag kanske inte är mer än tusentals ord jag snickrar ihop i mitt vita döda worddokument. Jag kanske skulle önska det. Att det bara var tomt under huden. Att den nordöstliga bris som drar runt revbenen skulle eka tomt i salar fulla av ingenting. Att jag bara kunde le och sjunga lalala och föreställa mig blommor. Ja ibland skulle det vara en sån befrielse.

Men

då skulle inte en flyktig glimt av hans raggiga parkas och mjuka nacke kunna fylla mig med otålig tillfredställelse som det gör. Jag skulle inte dansa runt i vardagsrummet av förtjusning över att Star Treksäsongen börjat gå igen. Och jag skulle inte längta så hårt efter Neil Gaimans spoken wordskiva som jag gör.

Det är en balansgång mellan förtjusning och förnedring, att vara i mitt huvud. Men där inne svävar en astronaut.

Av Kee Leong 18 jan 2003 17:55