Tack, livet, den satt gott!

Jag vaknar med glädjen att kunna vakna. Jag ser på mina händer och de lär mig att jag kan känna värmen av den jag älskar. Hon sover och jag ligger där och ser mig själv som lycklig. Eller levande!

Mina armar omsluter henne och jag känner henne inuti mig, som en del av mitt varande. Jag stiger upp och sträcker mig upp mot taket. Varje muskel vaknar till liv och manar kroppen till rörelse. Jag slår på radion och en stillsam melodi fångar mitt minne. Jag vänder tillbaka till min älskade och slumrar till, vaggad av hennes andetag.

Jag vaknar åter och ser in i två kisande ögon. Hon lägger en hand på mina läppar och önskar mig god morgon. Jag blundar och minns hur det var innan. Innan mötet, innan kärleken. Innan henne. Men jag inser genast att inget har existerat innan. Inget som detta.

Tänk att jag skulle få känna det jag inte trodde fanns, som om livet bestämt sig för att utdela högsta vinsten till just mig. Och inom mig står dörrarna på vid gavel och släpper in ljuset så jag äntligen får lysa upp alla de vrår som visar vem jag är.

Mina tankar, mina ord, blir ett eko i hennes hjärta och det blir till hennes tankar, hennes ord. Och i gemenskapens mitt står vi och ser det hända. Förundrade, levande och vackra.

Vi möttes som en tanke som redan var tänkt, som ett möte som redan var bestämt. Lika uppenbart som omvälvande. Livet utmanade oss och sa; "Nu?". Och vi fann oss själva i det som var vi, och vi sa "Nu!".

Och nu är allt vi äger.

Vi äger allt som är nu.

Nu äger vi allt!

Av Per Poulsen 17 jan 2003 09:23