Se det som inte är. Del 2 av 2

Septembermörkret sänker sig över den mellannorrländska älvdalen och det lyser i några fönster i sommarstugelandet. I ett av fönstren sitter Börje och tittar ut, med Orvar i knäet. Han trivs här, särskilt när de flesta bommat igen och lagt stugan i dvala för vintern. Grannarna är glada över att Börje finns där och håller uppsikt under vinterhalvåret. Tre av dem har anförtrott honom sina nycklar så att han ska kunna spola i vattenledningar och skruva upp elementen om det blir en köldknäpp. Han är omtyckt av sommarstugeägarna och framåt vårkanten brukar de betala honom några hundringar för besväret. Men han tycker bara det är roligt att vara behövd.

I den ombyggda vedboden väntar två motorgräsklippare på reparation. Han erbjöd sig att försöka fixa dem i vinter efter att ha suttit i köksfönstret och sett dem säcka ihop med en dryg veckas mellanrum. Sista höstklippningen ska man hoppa över då fukten aldrig går ur det långa gräset. Och han kan inte förstå varför de ska klippa dikeskanterna. Men för honom blir det lite vinterpyssel och kanske någon hundring extra att toppa a-kassan med. Han har även tagit på sig att isolera pumphuset för den gemensamma brunnen. Det arbetet är påbörjat. De kommer till honom med sina problem av praktisk natur för de vet att han är händig. Men bakom detta ser han en vidare betydelse och en gång tänkte han sig en liknelse: Man brukar säga att den snabbaste vägen till mannens hjärta går via maten. Den snabbaste vägen till grannarnas hjärta kan gå via en vinkelslip. Han ska nog skicka julkort till sina sommarstugevänner i år igen, i alla fall till tre av dem.

Visst var det lite kämpigt att sälja lägenheten inne i stan och flytta ut hit, erkänner han för sig själv. Jobbigast var väl att sälja möblerna och se hur spekulanterna synade, rynkade på näsan och ratade saker som blivit en del av honom själv. Men fördelarna överväger ändå, han har nog aldrig levt så billigt som nu. Vedeldning i öppen spis, pelletskamin och direktverkande el är en bra kombination. De låga boendekostnaderna har skapat ekonomiskt utrymme för en parabolantenn. Det blir ganska mycket TV-tittande.

Han släpper ner katten vid matfatet, öppnar kylskåpet och bryter loss en ny dosa från en rulle med Generalsnus. Därefter sätter han sig i TV-soffan och öppnar snusdosan för att släppa ut den härligt starksöta doften av nytt snus. Underbart. Han minns hur Susanne bråkade om att han måste sluta snusa, men där fick hon tji. Om hon inte tagit abort hade de haft en son på nio år. Det känns väldigt avlägset och när han tänker på det tre år långa förhållandet så känns det som det handlar om någon annan. Har han verkligen levt tillsammans med henne? Faktum är att han har glömt hur det kändes att vara sambo. Kändes det överhuvudtaget?

Minnet tillhandahåller bara lösryckta situationer och händelser. Detaljerna verkar bli allt otydligare för varje gång han försöker minnas. Ett ganska tydligt minne dock, handlar om en het diskussion, kanske en vecka innan aborten. Hon slog till honom i ansiktet när han sa att det i ärlighetens namn inte spelade nån roll för honom om hon tog abort eller inte. Han ville ju bara visa att han överlät åt henne att bestämma, men hon skrek då åt honom att hon faan inte ville ha barn med en psykopat. Är man psykopat bara för att man säger att man kan leva utan barn? Nog skulle det vara kul med en son att fara ut och fiska med och så, men det är mycket jävelskap också, tycker han.

Han ryser vid tanken att genom sina barn återuppleva alla fasor från skolåren. Dessutom ska man delta på föräldramöten och underordna sig de oskrivna reglerna där. Samma konkurrens och grupptryck finns där som mellan barnen och omärkligt blir man en del av den hierarki man trodde man hade klivit ur då man lämnade skolan, tänker han. Spektaklet upprepas på hockeyträningarna, men där blir allt så mycket tydligare och påtagligt. En talanglös sjuåring härstammar från en talanglös förälder och man gör bäst i att som förälder då hålla sig i bakgrunden. Det finns liksom inte täckning för att vara kaxig. Han vet ju hur brorsan har fått hålla på med ungarna.

Han måste kliva upp ur soffan och gå ut i köket för att skaka av sig dessa hemska tankar. Han upprepar två gånger för sig själv: ”Vilken jävla lycka, vilken jävla lycka!” och tänker på hur bra han har det. Frihet är ordet och han börjar lära sig dess innersta väsen. Efter att ha stått still och bara andas mitt på köksgolvet återvänder han till soffan och slår på TV:n. Det dröjer inte länge förrän det är dags för adrenalinrusning igen, men nu handlar det om en tjej på drygt 20 år som blivit utslagen ur en av alla dessa dokusåpor. Hon får frågan om hon ångrar något hon gjort under de åtta veckorna hon varit med och hon svarar reflexmässigt att hon inte ångrar någonting och att hon står för allt hon gjort. Hon tycker att hon har varit sig själv och kan gå med stolthet därifrån. Börje lutar sig framåt och väser:

- Jävla lögnare!

Samtidigt pekar han med pekfingret mot TV-rutan som en hejarklack pekar ut en dålig domare. Så många gånger han hört dessa fraser i liknande sammanhang. Ingen vågar vara bitter, men när kameran är borta kommer ångern. Alla vet det, men som av en outtalad överenskommelse ställer alla fram samma moraliskt korrekta fasad, som får honom att må illa. Alla vill göra om, alla vill få en chans till och det är hans övertygelse. Själv ångrar han många saker, som alla år han låtit rinna förbi utan att bryta sig loss från miserabla arbetsplatser och arbetsgivare. Men vare sig han vill det eller ej är detta hans historia och hans liv och han står inte ut med tanken att det skulle vara meningslöst allting.

Istället anammar han den gamla fluortantens uppmaning att se det vackra omkring sig och även lära sig uppskatta det som inte är men kunde ha varit. Alla anställningar, utbildningar, situationer och inte minst bekantskaper han har valt bort och därmed sluppit så mycket problem och jävelskap. Det finns en mening i detta också, intalar han sig. Alla skitjobb han gjort och förnedring han fått ta, all den leda som ryms i ett sterilt fikarum tillsammans med korkade personer, som inte ens tangerar hans universum. Fy faan va skönt att få slippa.

Nästa kväll sätter sig Börje i sin bil och kör till stan. Vid den södra avfarten svänger han in på Tyrövägen, vilket han gjort så många gånger tidigare och den leder till stadens energiverk. Mycket har förändrats vid kommunens energianläggning sedan han jobbade där för snart 6 år sedan. Kommunen har investerat i en biobränslepanna och fjärrvärmesystemet har byggts ihop med pappersbrukets spillvärmesystem. Parkeringen är flyttad ett par hundra meter för att ge plats åt den nya anläggningen. Han kör till den södra grinden och parkerar vid vägkanten. Han tar sig sedan upp på den lilla bergknalle som är kvar av Kaptensberget. Därifrån har han god uppsikt över det inhägnade och larmade området. Sin vana trogen sätter han sig på det av träborden som är högst beläget vid den lilla rastplatsen på berget. Elljusspåret ligger bara ett tiotal meter från rastplatsen och när höstmörkret omfamnar staden får rastplatsen ta del av ljuset från spåret. Där brukar han sitta för sig själv och tänka, känna och försöka minnas. Ibland hör han hur någon tapper joggare närmar sig i elljusspåret. Då brukar han vrida sig så att han får ryggen mot spåret. Gång på gång går han igenom de situationer han kommer ihåg ifrån sin tid på verket och han försöker minnas replikerna, men det är svårt. Han kommer ibland på sig själv med att göra replikerna till vad han vill de ska bli. Men det gör inte så mycket.

I kväll bestämmer han sig för att utvidga promenaden runt området och ta en tur ner till hamnen. Han stannar till vid den gamla oljecisternen, det var mot den han tryckte upp chefen den där dan då allt vände. Väl nere vid hamnen blir han stående och tittar ut över vattnet. Kvällsbrisen för med sig ett stilla vemod och han får äntligen den där närvarokänslan som för någon minut ger en svindlande utsikt över livet, men bara bakåt. Sikten framåt är obefintlig, men han hoppas som vanligt att det ska klarna till nästa gång.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Reinhold Hellgren 17 jan 2003 11:40