Jag är Nadja - kap 11

När jag var liten ville jag bli liten. Alltså hela livet. Skulle inte flytta hemifrån. Skulle inte skaffa kille. Skulle inte skaffa jobb. Bara vara liten.

Hettan dallrar mellan ladugårdsväggarna och röd saft i de gula glasen. En hund springer förbi och grusgången rasslar till. Någon kommer på besök. Alltid är någon på besök. Pappa är på åktur i den stora lastbilen. Mamma sitter i hammocken och pratar med mormor. På deras språk. Jag plockar röda vinbär och sätter på strå. Snart ska alla fika och vara semesterliga.

Det är augusti och vi har redan hunnit vara här i fyra veckor. Bruna som pepparkakor och små sår under tårna. Finland är hett. Hetare än du kan föreställa sig. Jag är nio år och har inte kommit till en enda vändpunkt. Vet inte ens att dom finns.

Vet bara att det ibland blir tomt i mitt huvud.

Sätter mig i mammas knä och dricker ur det gula glaset. Hon smeker mig över mitt lingula hår och säger att jag är en söt liten ung tjej. Mormor med sjalen på huvudet är gammal. Hon kommer att dö snart. Morfar är redan död.
Undrar om hon vill dö? Hon är nog inte så rädd. Solen bränner skönt mot låren och jag är brun som man ska vara. Att jag nuförtiden är blek som nytvättade lakan varje sommar kan jag inte förklara. Kanske beror det på att jag inte exponerar min kropp längre. Fången.

Grannens kossor råmar vilt i hettan. Fattar han inte att dom vill ha vatten tänker jag. Har alltid varit lillgammal. Kanske uppmärksamheten var för stor när jag var liten. Kanske därför det är så svårt nu när man måste KRÄVA den.

Mamma brukar berätta historier om när hon jagade förrymda kossor. Hur hon som trettonårig flicka sprang över åkrarna och skulle få fatt de dumma kossorna. Hur hon gömde sina blodiga trosor. Hur hon fifflade hem pojkar till höskullen för att kyssas. Hur hårt höet rev deras brända armar utan tillgång till Nivea 15. Det var hårt då. Kanske jag är för kräsen som kräver så mycket. Vad krävde man då? Mat och tak över huvudet. Möte med Gud. Var dom lyckliga? Ja. Deprimerade? Ja. Euforiska? Ja. Suicida? Ja. Men man pratade inte om det.

Gud var vägen till himlen.

Idag pratar man mer än någonsin. Men ingen är lycklig. På riktigt. Marknaden är vägen till himlen. Ekonomin den nya religionen. Och ekonomen vår nya Gud. Vilka är du och jag?

Inga alls. Pjäserna dom spelar med.

Det gör så ont att veta att ingen bryr sig om mig förutom jag. Jag säger inte att det var bättre förr, men ingen bryr sig idag på riktigt. Ingenting spelar roll. Ju högre jag skriker desto mer sällan får jag svar. Man ska viska för att gå någonting gjort. Mygla.

Men man kan inte mygla med känslor. Dom finns där hela tiden. Och Jag vet att man inte kan mygla. För det har jag gjort så länge. Och jag har aldrig varit jag. Nu får det vara nog.

Jag ska bli jag.

-----

tystnaden frågar
i rummet bredvid,

frågor jag frågat
men glömt vad jag sa.

Fingrar av guld
i ett hår av lin

som brinner likt solen
en sommarnattsdröm.

Frågor jag frågat
finns inte mer
och svaren
jag gav

är jag
är jag
är jag.

-----

detta är ett bidrag till sourze författarskola

Av Marita Söderström 17 jan 2003 16:19