Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Hon som har fallit

"Fatta att jag har ångest, jävla idiot. Fatta att jag inte orkar."

"Malin!"

Hon vänder sig om. De mörka ögonen under en mörk, rak lugg.
"Va?"
"Kommer du på dansen?"
"Va… Näe. Jag orkar inte."
"Vadå, orkar inte? Du får ju träffa alla människor, det blir du pigg av."

Malin svarar inte. Hennes tankar som en förgiftad pil. Hon hoppas att de känns i Hannas hjärta, som en sur, stinkande tvättsvamp. Något som för en gångs skull är begripligt. Makes sense. "Fatta att jag har ångest, jävla idiot. Fatta att jag inte orkar."

Men hon säger inget. Bara vänder sig om, axlar den svarta väskan köpt för en spottstyver, om ens det, på ÖverskottsBolaget. Det mörkbruna, axellånga håret viftar efter henne. Hennes fötter mot den grustäckta asfalten, ett ilsket knaster, en aggressiv rytm. Hon hoppas att det hörs.

Skolväskans duns på golvet, en högljudd punkt för dagens arbete. Malins kropp på sängen. En hög, en slapp kropp i en hög. Tankar som maler på hennes samvete. Så många att de måste ut, de bara måste ut. Snart sprängs hon. Snart orkar hon inte mer. Hon känner paniken ligga runt hörnet. Snart tar den över henne. Nästa minut, i morgon eller om ett halvår. Men snart är hon förlorad. I galenskapen.

Snart. BUP. Lysrör som sticker i ögonen, driver galenskapen ur sina hålor. En hård säng, som ska bäddas pedantiskt varje dag, tills självaste Mr. Muscle 2000, studsar upp som en fjäder. En sköterska med hårda ansiktsdrag, som för länge sedan slutat bry sig om vem som sitter där, psykfall är de allihopa. Ögon som för länge sedan slutat se, öron som för länge sedan slutat höra. Ingen som tar ångesten i sina varma händer, och bäddar den mjukt och varmt. Örtte tills musklerna slappnar av, mjuka röster tills livet åter är poesi, alldeles flytande och lätt. Bara lysrör och onda ögon.

Alla hennes tankar. Alla läxor i ryggsäcken som tonlöst vrålar åt henne, som utan att se upp blänger henne i ögonen. En svart ryggsäck. Vem kan ha skolarbete i något annat än en svart ryggsäck? Hennes ögon fästa på taket, följer utan att tänka, takets mönster. Små linjer längs en vit, slät yta.

Sommarjobbextrajobbpengarläxorbetygmvgmvgmvg kärlekhomosexualitetkommautkörkortframtidbarnläkare betalaräkningarstuderautomlands socialkompetensdeprimeradevännersjälvmord

Alla krav. Alla jävla krav, tänker hon. De väger så tungt mot hennes axlar. Som om hennes egen ångest inte vore nog, hon måste hålla andra på benen också.

"Jag orkar inte! Jag orkar inte!!" tänker hon, och upptäcker själv hur desperat hon skulle ha låtit om hon faktiskt skrikit ut det högt istället. "Men det är kanske desperat jag är… Jag vill ut. Bara ut."

Hennes ögonlock bränner av tårar, tårar som inte vill krypa fram. Tårar som salta vattenmassor, tillbakahållna av murar. Murar - hennes ögonlock. Bakom dem finns inte bara tårarna, utan också allt hennes hat mot sina medmänniskor, världen, kraven, livet, att man måste bli något. Alla måsten. Hon döljer dem väl, bakom sina sköra ögonlock.

Malin. Säkerligen den mest fokuserade människa hennes vänner mött. Hennes ögon som mörka pärlor som ser rakt igenom människor. När hon arbetar är hennes tillvägagångssätt lugnt och väl genomtänkt. Varje steg är medvetet och preciserat. Aldrig annat än högsta betyg. Med undantag för svenska. Alltid VG. Det beror inte på att hon är dålig på att skriva. Tvärtom är hon lysande poetisk och djup. Svenskan har bara aldrig gett henne det hon behövt. Utmaning, något att sätta de ilskna klorna i. Istället, långa föreläsningar om antikens litteratur och Odysseus och Poseidon. Malin kan omöjligen förklara med ord hur tråkigt hon tycker att det är.

Dessutom stoppar ångesten henne. Hon får helt enkelt inte en bokstav ur händerna längre. Inte en siffra, en ekvation, inte en dikt. Inte en endaste strof poesi. Det sitter bara fast inom henne. Som om ångestens väldiga käft sväljer allt innan det hunnit nå hennes tunga, hennes hand, hennes penna.

Malin är vad många skulle ha kallat Fruktansvärt Begåvad. Hon är lika duktig på logisk matte som invecklade analyser av abstrakt konst, hon är lika skicklig på volleyboll som bordtennis. Hennes betyg är lika höga oavsett om det handlar om en uppsats på ämnet amerikanska revolutionen eller 40 längders ryggsim.

Nu ligger Malin på sin säng, ett darrande knyte. Ångesten måste få rinna över snart, den kan inte bara koka under ytan. Malins hud, sprängfärdig, dunkande under ångestens utbrytningsförsök. Malins hjärta, härjat av kramper, smärtfyllda, psykiska kramper. Malins händer, hårt knutna mot bröstkorgen. Bröstkorgen som hon vill slita upp med sina bleka händer, visa hela världen hur blodet pumpar rött därinne, visa ångesten i sin bleka, darrande sårbarhet. Visa alla.

Luften hänger över henne. Blytung, blysvart. Atmosfären är ångestfylld. Dess andedräkt andas ångest. Kväver henne i ångest. Inget syre mer.

Hennes kropp tung mot sängen. Hon kan inte röra sig, trots att hon inget hellre vill än att slå sig själv, riva sig själv, slita upp sår på hennes lena kropp, ge världen bevis. Rivsår, bitsår, blåmärken… Bara världen får se. Inte bara släta ytan längre. Smärta på utsidan. Men hennes armar lyder henne inte. Tung som sten, slapp som en docka, mot sängens obäddade yta. En docka. En marionett. Världens marionett. Fördomarna och samhällsmallen håller i trådarna. Styr över hårblekning, nagelmålning, klädinköp, grupptryck, högklackade skor, nageltrång…

Fan att man aldrig får vara sig själv.

Väckarklockan ringer. 07.00. Malin kliar sina rödgråtna ögon. Två timmars sömn inatt… inte mer inatt heller. Hon reser sig mödosamt ur sängen, äter ingen frukost, slarvar ihop håret i en ful knut i nacken. Fett hår. Hon orkar inte duscha. Malin trär på sig sin skimrande lyckomask och träder ut i vårvädret. Hennes kropp vrålar åt henne där hon går, med raska steg mot busshållplatsen. Men munnen är evigt leende.

Cissi står redan vid busshållplatsen. Cissi, for ever happy Cissi. Leende, äkta leende. "Hej!" halvskriker hon.
"Hej!", svarar Malin lika entusiastiskt. Hennes ögon blixtrar svarta under hennes påsmetade leende. Hennes kropp skriker att hon bara borde vända, inte ägna Cissi en enda blick till. Visa sanningen nu, Malin, visa den. Istället ler hon vidare och gestikulerar och pratar och viftar och skuttar och skrattar. Alltid med energi över, trots att strömmen sedan länge slutat fungera. Trots att det var länge sedan något sken för Malin. Nu är det bara hon som skiner för andra. Använder den energi hon så väl behöver till sitt eget helande, på andra.

På bussen sitter många av Malins vänner och bekanta. Hon ödslar ett leende och ett skratt på dem alla, svarar på deras fåniga kommentarer och skrattar åt deras torra skämt. Men hennes blick vilar i fjärran, ut genom bussfönstret. Ett skitigt bussfönster. Skymd sikt. Hon ser inte framtiden. Hon ser ingenting. Bara smuts. Precis som det är. Bara smuts. Sot, sveda. Solen kan knappt leta sig igenom bussfönstret. Precis som det är. Solen når aldrig in till henne. Bara precis utanför. Hon får solfräknar, så söta på hennes lilla näsa, hon blir vackert ljusbrun. Men in till henne, dit når solen aldrig.

Alvedon hjälper inte mot sånt här, tänker hon där hon ligger och vrider sig på sin säng efter skolan. Tänk om det vore så enkelt. En ynka tablett. Smärtlindring inom en timme. Lättnad och solsken inom en timme. Ingen smärta mer på flera timmar. Jag skulle bli missbrukare, direkt…

Hennes judotränare har ringt. Malin har pratat med honom med svidande ögon och knappt bärande röst. Malin har gjort sitt bästa för att låta hurtig. Malin har gjort sitt bästa för att ljuga. "Jag har så mycket läxor", har hon sagt. När hon la på var hon arg. Arg för att han inte tog reda på sanningen. Han måste ju märka att något var fel när hon inte tränat på fyra veckor. Hon kände sig sviken. Han brydde sig inte heller. Han var bara en av de ytliga plastpersonerna utan djupseende. Sedan slog det henne att hon inte kunde räkna med honom. Jag kan väl egentligen inte kräva något. Min depression är ingen ursäkt för att utebli från allting, för att aldrig ringa vänner, aldrig ge dem något tillbaka för allt de gör…

Och det var rätt. Malins vänner hade slutat ge för länge sedan. De orkade inte mer. De tog hennes negativa svar som en avspisning och orkade sedan aldrig höra av sig mer. Det fanns ju ingen mening när hon ändå aldrig orkade följa med. Alltid något annat i vägen.

Men de förstod aldrig poängen.

Mer ångest. Kompis-ångest. Ge-tillbaka-ångest. Jag-bryr-mig-aldrig-om-dem-och-de-förstår-inte-varför-ångest. Jag är misslyckad-känslor som kväver henne. Jag-är-ful-känslor som driver henne till vansinne. Varför kunde inte hon bli så vacker som Cissi? Eller någon annan. Vem som helst, bara hon slapp ha sitt eget ansikte, sin egen kropp, sin egen själ.

Fy fan vad ful jag är. Bokstäverna lyste mot henne från postit lappen. Hon skrev dem nyss. En bläcksvart påminnelse om hennes eget misslyckande. Hennes små bleka fingrar smeker bokstäverna. Darrande hand över sanningen. Den enda sanning hon har att hålla fast sig i. Hennes milstolpe i livet. Fy fan vad ful jag är.