Det var inte meningen

Framsidan av hans högra hand träffade henne hårt på den vänstra kinden, andfådd hann han se det chockerade uttrycket i hennes gröna ögon innan hon föll på knä. Han hatade sig själv men det var ju för hennes skull...

Han torkade svetten som hotade att rinna ner i hans blåa ögon från pannan, samma ögon som nu brann av avsky, kanske kände han avsky på grund av det han hade gjort, kanske var det för att hon grät. Det kändes som om hon stack honom i hjärtat varje gång hon snyftade, han var tvungen att få henne att sluta. "Håll käft kärring!" Uppmaningen lät tom, till och med i hans öron. "Håll bara käften..."

Ljudet av hennes gråt steg en oktav, hennes hår, han hade tyckt att det var vackrare än guld, klibbade nu fast i hennes ansikte. Saliv, tårar, slem och blod blandades samman på hennes ansikte. Örfilen var varken det första eller det sista slaget han hade delat ut, nu gick han ned på knä och skakade om henne, hennes gråt drev honom till galenskapens gränser. Hon ville tala, men hennes söndergråtna stämma och smärtan från ett par utslagna tänder svek henne. Hon kände honom, hon älskade honom och hon hatade honom, men just nu var hon mest rädd för honom. Inte för sin egen skull, utan för hans skull, hon visste hur mycket han skulle lida när raseriets eld falnade.

Problemet var att hon inte kunde få tyst på sig själv, chocken hade tagit kontrollen över hennes kropp. Han hade aldrig varit så våldsam tidigare, hon undrade vad hon hade gjort för fel men kunde inte komma på något. Hon hörde ett ylande, det var han som skrek ut sin frustration.

"Sluta! Sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluuuuuta!" Han skakade på våldsamt på huvudet och någonting som påminde om fradga rann från hans mun. Det skulle ta slut, nu! Sparken träffade henne direkt över njurarna, på revbenen, ett vämjeligt knak och den smärtsamma inandningen fick tyst på henne. Nu började han gråta, tårarna förblindade honom och det gjorde honom argare än förut. Nu låg hon med ansiktet neråt på det kalla trägolvet och andades stötvis på grund av den intensiva smärtan i vartenda andetag. Hon visste inte längre om hon grät eller ej. Hon visste inte längre vem det var som hade gjort så med henne, det enda hon visste var att hon ville att detta skulle ta slut. Hon vågade inte röra på sig och var osäker på om hon ens kunde om så det hängde på liv och död.

Tung andning var det enda som hördes, ett skrämmande ljud som borrade in sig i hans hjärna, andas in - smärta - andas ut - smärta. Han önskade att hon skulle gråta högt igen för då kunde han göra något åt saken, nu visste han varken ut eller in. "Varför satmara? Var i helvete för?" Ekot från hans vrål studsade runt i rummet, han frågade sig själv och svarade sig själv. Hennes svar var smärtsamma inandningar. Det gjorde honom galen. Han sparkade henne igen för att få fram en reaktion och hon stönade hest, han ville ha mer!

Hon hörde hur han steg fram och tillbaka genom rummet, rådvill och förbannad. Hon höll sig stilla och koncentrerade sig på att andas på så sätt att det gjorde minst ont. Var det slut nu? Eller befann hon sig i stormens öga? Det kändes som om det var det senare. Hon kände honom, det var det hon inbillade sig. Det skulle ta slut nu.

Hon hade mer rätt än vad hon hade trott.

Telefonsladden klämde om hennes hals och han drog, han drog och tänkte att han skulle slita huvudet av henne för att få slut på den smärta hon vållade honom. Hon kände hans heta andetag mot hennes kind, hennes fingrar sökte klösa honom i ögonen men nådde inte målet, hon kände paniken som hotade överväldiga henne, nu hade hon klämt in fingrarna mellan hennes hals och sladden för att rädda sig själv. Hon kunde inte andas längre och hennes tår trummade mot trägolvet, hennes rygg hade krökt sig om han inte redan hade dragit upp henne så mycket som det gick. Det svartnade för hennes ögon och det slutade plötsligt att göra ont, nu var hon blind och tom på tankar, det sista av hennes medvetande undrade vad som hade hänt.

Han överraskades över hur slapp hon plötsligt blev, han överraskades över hennes plötsliga tyngd och hennes lealöshet. Han släppte taget och kippade efter andan som en fisk på torra land. Krafterna hade tagit slut, raseriet var över, han slängde sig ner på marken mer än satte sig. Hans kupade händer täckte ansiktet och ekot av hans gråt hemsökte rummet.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Naseer Alkhouri 16 jan 2003 09:16