Det förnedrade köttets revansch

Början

Sol efter sol sveper förbi och lämnar efter sig en svidande vit värld. Blunda och hoppas att allt kanske är en sjuk film, en dålig dröm eller åtminstonde någon annans perfekta fantasi.
Det känns hårt under ryggen och kudden är för slapp.
Varje gång stålhjulen täckta av hård plast kör mellan golvets plattor inser jag att jag lever.
Rycken får mig att minnas, får mig att leva, solarna i tacket får mig att förundras.
Jag vet att kroppen är täckt, skyld, till ingen nytta!
Massor av okända människor har redan förnedrat och berört mitt kött med kalla kärlekslösa händer och förundrade fingrar.
Ångrar jag något?
Kan man verkligen ställa frågan så?
Vad finns att ångra när man inga direkta val har gjort?

Allting började nog den där dagen då jag föddes för andra gången. När allt var kört i botten och alla broar bokstavligt talat var brända. Jag minns forfarande det kalla stålet under mina fötter när jag stod där högt över världen och skådade ut över myriader av hem, adresser, livsöden och liv ändå verkade allt så meningslöst.
Trots kylan underifrån ville jag ner.
Jag ville verkligen vaggas till ro där det var tyst rofyllt och där ingen kunde nå mig. Men det blev inte så.
Jag blev räddad, jag blev befriad och sen dess kan inget få mig hata världen, även om den gör sitt bästa för att bli hatad.

När jag tog mig hem den kvällen hade inte bara mitt liv räddats utan också berikats med en ny insikt.
En insikt att morgondagen skulle bli den första dagen i mitt liv.


Epilog:

du sa att du alltid kommer finnas här för mig
upp till bevis!

Av Edward Adolfsson 15 jan 2003 09:13