Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Jag är Nadja - kap 9

Att befria sig är inte lätt.

På TV är det alldeles för mycket skit. Söndagsöppet tittade jag på nyss. Loa Falkman var förvisso intressant. Han om någon är en riktig levnadskonstnär. Operasångare och skådespelare. Kan det bli bättre?

Jag har nog en rätt romantisk bild av hur en originell, levnadskonstnärlig människa är. Tänker direkt på de som håller på med kultur: dans, sång, poesi, litteratur, skulptur, måleri etcetera. Kan aldrig tänka mig att Herr Överläkare kanske också är en levnadskonstnär. På sitt sätt. Herregud. Jag blir hjärntvättad av högskolan. Jag går så himla lätt på allting. Osmart. Ointellektuell.

Jag och Horace kanske inte skulle passa så bra ihop ändå?

Men TV. Har du aldrig funderat på vad som sägs i mörkret när nyhetssändningen är slut? När vinjetten spelar och man ser hur munnarna går i ett.
Kanske;

- Härligt. Nu får man äntligen gå hem och ta sig lite ledigt.

Eller:

- Såg ni Bekkestads ben idag? Läckra som norska fjordar.

Jag skulle gärna vilja vara med i ett Rapport någon gång. Bara så jag får höra vad dom säger efteråt. Få reda på om dom också är vanliga människor.

En präst sa en bra sak till mig en gång när jag berättade att jag i vissa situationer med vissa människor var livrädd.

"Tänk dig hur dom der ut när dom sitter och bajsar". Det fungerar. Det kanske inte heller är något originellt för numer kan man ju få sådana tips överallt. Speciellt i VeckoRevyn. För några år sedan skulle jag ha massor att säga om VeckoRevyns lagar och regler. Men nu orkar jag inte. Har passerat det stadiet. Fast jag inte borde. Om man vill förändra måste man agera, men nu hinner jag inte ändra. Bara på mig själv.

Häromdagen när jag gick hem från skolan fick jag dock en otrolig lust att agera. Izabella Scorupco pryder H&M:s julaffischer. Fick sådan lust att bombardera pelarna med ispärtor. Skriva "opium åt folket" över hennes exponerade tuttar. Letade efter en penna, men kom på att det enda jag hade var svart kajal. Och skulle jag skriva med den skulle jag sedan få läsa i tidningarna att jag själv fallit offer för branschen och således inte kunde yttra mig. Det har jag också. Det har vi alla. Men man kan faktiskt vara feminist trots att man sminkar sig, solar sig vilket jag i och för sig inte gör och använder kortkort. Det handlar om varför man gör det. Och jag sminkar mig för min skull hoppas jag.

För två år sedan sminkade jag och solade jag mig definitivt för andras skull. Och my God vad tråkigt det var. Tror inte du kan hitta någon som avskyr solen och solarium mer än vad jag gör. Jag hatar att steka mitt finska, vita svål i solen. Blir röd som en kräfta. Eller som Chris i Australien sa; "You´re the Pink Lady". "But I´m still a human" hade jag lust att tillägga. En human med normal kropp med normalt skandinaviskt skinn som ser solen ungefär två månader om året. Inte undra på att man bli pink då. Fast jag gillade honom. Han var kär i mig. Gav mig mitt första Valentinekort någonsin. Han tyckte att jag "at least deserved One Valentinecard". Mm. Du såg mig som jag var.

Men jag var inte kär i dig.

Australien var på många sätt befriande. Inte en enda gång under två månader vägde jag mig eller såg min kropp i helfigur. Aldrig har jag varit så fri. Trodde att nu var något på väg att hända. Äntligen kanske jag skulle slippa demonerna. Tiden gick fort och jag kom hem till Sverige. Jante-bante-landet. Till en början gick det hyfsat bra. Knetade på äldreboendet och tyckte jag var ok. Sedan fick jag panik när jag märkte hur få vänner jag hade. Visst var vi kompisar, eller snarare bekanta. Men jag hade inte så många att välja mellan. Jag menar. Ska man verkligen bli röd i ansiktet när man berättar för sin bästa vän att man ska iväg på orgelkonsert?

Det är jobbigt att ha skuldkänslor för att jag tagit avstånd från er. Kanske jag tror att jag är förmer? Kanske jag fortfarande styrs av Jante? Förmodligen. Men när jag tänker efter var det ni som lämnade mig först. Eller nej. Vi lämnade varandra samtidigt. Det var bara lite jobbigare för mig eftersom ingen dög. Fast jag behövde det. Behövde tiden för att senare kunna uppskatta sann vänskap. Då. Självcentrerad och krävande. Därmed också ensam, och det inte bara i huvudet.

Flytta från det gamla är befriande. Ungefär som med Australien. Men det har också sitt pris. Nu ska man helt plötsligt börja fajtas med ensamheten, den andra ensamheten. Den som finns trots x antal underbara vänner. Den är skamlig. Om jag säger till er att jag är ensam så tror ju ni att ni inte duger. Men det är inte så. Det är bara så att jag är ensam i mitt huvud. Den ensamheten är nog värre.

Man fajtas med något som egentligen inte finns.

Kan inte förstå varför jag var tvungen att sätta i mig den där gräddglassen. Har ju magsjuka. Tyckte nog lite synd om mig själv. Och disken står som ett stort berg därinne. Inte bra. Men vad spelar det för roll? Just nu har jag ingen ork att få ångest för glassen. Har ju också lärt mig att jag inte behöver ha ångest för det. Ska jag bli originell måste jag våga det även om jag blir lite rund.

---

Trevar i mörkret
efter de rätta svaren

det rätta sättet
att inte vara fel.

Fel är så svårt att vara
och idag är det söndag
inte ensam
men ändå fel

galen för att jag inte förstår att jag
är rätt

rädd för att graven ska grävas,
men nu är jag rätt säker på att det är
ok

är inte suicid idag,
inte heller euforisk.

Jag är mellan
i mellanmjölkens land.

Magsjuka var vad som krävdes.

Naturen
krävdes

---

detta är ett bidrag till SOurze författarskola