En stilla klagan

Som motprestation måste jag masa mig iväg till sjukhuset ett par gånger i veckan, om det är en bra vecka, för att träffa
kuratorer,
lämna prover
och undersökas av
doktorer
och söta systrar. Det är trevligt, de vill ju hjälpa mig, det är deras jobb, men så gillar de mig, för det gör de väl? Så de hjälper mig, det är trevligt.
Men de ska även bedöma och rapportera tillbaka till maskineriet hurvida jag inom en nära framtid kommer kunna
stå på egna ben,
bli frisk
eller om ni hellre vill uttrycka det så, bli en
produktiv samhällsmedborgare.
För är det inte så, att jag kan bli frisk igen, så tänker de, maskineriet alltså, fan inte slösa några mer pengar på att hålla mig vid liv. Nej, då stryper de kranen med näring och jag måste motbevisa alla bedömningar och ge mig ut och klättra på den där jävla stegen igen, eller ja i mitt fall handlar det väl mer om att krypa, med brutet ben, knäckt käke och blod rinnande ur mungiporna, upp för den hårda stentrappan som jag studsade ner för när jag halkade precis innan jag nått upp till en av plattformarna på väg upp mot vuxenvärlden.
Jag fortsatte ända ner till botten innan det tog stopp och jag dunkade ansiktet mot första, eller sista, nej första trappsteget blir det, på den där jävla trappan som jag aldrig ville gå i ens från början.
Men FAN här kryper man, skulle Arne Anka ha tänkt och tecknade hunden Rocky, en annan sund förebild? skulle gått och satt sig och tecknat en crackkyckling.
Jag, jag skriver istället. Och funderar lite stilla på att sluta använda så jävla många fula ord. Och kanske inte skriva så krångligt? Ja jag vet, jag pratar ju så här och därför skriver jag så här, som jag pratar och börjar jag pilla i det så är jag snart jävligt illa ute och kommer virra bort mig någonstans mellan finrummet och mig själv. Där kommer jag bli stående och frysa ensam och förvirrad. Och då är man ju fan inte i form för att klättra på någon jävla stege. För klättra måste jag väl även om jag egentligen inte vill? För om jag inte klättrar så blir jag ju kvar här resten av livet och det går ju inte.
Eller gör det?
Ja vad säger ni? Vem är galnast?
Jag eller Maskineriet?




Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola

Av T.L Stjerna 14 jan 2003 08:56