Varför skriver jag?

Skrivångest?

Något du drabbats av? Antagligen.

Häromkvällen när jag skulle fortsätta historian om Nadja blev jag rädd och förlamad. Varför skriver jag? För vems skulle skriver jag? Är hon för jobbig? Orkar man läsa om henne? Varför lägger jag ner så evinnerligt mycket tid på henne?

När jag började utveckla den desorienterade Nadja kändes allt självklart. Jag vill berätta om hur det VERKLIGEN är att förlora greppet om tillvaron.

Idag pratar om man ofta om utbrändhet, depression, ätstörningar, ångest etc. Visst gör man det. Man nämner orden och de vanliga symptomen. Men pratar man om VAD DET VERKLIGEN INNEBÄR?

Nej det gör man inte.

För man vågar inte. Är rädd för att bli betraktad som psykfall. Jag menar. Det är inte så lätt att konfrontera någon som berättar att det är skönt att karva arm. Vad ska man säga liksom?

Det var en stor anledning till att jag ville berätta om henne. För att visa att depression och ångest tar sig verkliga och ibland primitiva uttryck.

Men nu när jag tänker efter. Är det så intressant? Och vem är egentligen intresserad? Möjligen några. Det vet jag. Men för vems skull skriver jag egentligen?

Till stor del för mig själv, men det måste ju också vara så att jag skriver för er. Annars skulle jag ju aldrig publicera det här på Sourze. Men när läsarantalet är pinsamt lågt kanske det inte är så intressant ändå. Fast som gode vännen Micke W sa.

"Det är inte läsarantalet det hänger på."

Nej, det gör det inte. Men klart att man tänker till både en och två gånger eftersom jag lägger ner oerhörd tid och kraft på historien.

Jag ska också erkänna att jag inte är den flitigaste läsaren här på Sourze, har mina favoriter vilka jag också läser, men sedan är det som om tiden inte räcker till. Fast jag vill.

Min högsta dröm är att kunna livnära mig på skrivandet. Tänker också söka skrivarskolor etc. Men hur fasen ska man få det där självförtroendet då? Jag vet inte.

Ofta tycker jag att jag tjatar om samma saker. Djupa ? och jobbiga saker. Ibland försöker jag skoja till det med nåt annat, men de texterna brukar inte lyckas så bra.

Kanske man ska hålla sig till det man är bra på?

Jo, så är det väl antar jag, men jag börjar bli ganska trött på bilden av mig som ett psykiskt nervsammanbrott. Jag är ju i och för sig det i vissa fall, men inte bara det.

Egentligen vet jag inte vad jag är ute efter. Men jag vet bara att det är drygt att komma till en sådan här punkt. Jobbigt att inte veta. Är det bra det jag gör eller är det helt meningslöst?

Faktum är att jag skrivit på Sourze i över ett år och jag har aldrig vunnit en tävling, inte ens varit i närheten.
När jag började på Sourze hade jag inte en tanke på tävlingarna. Har inte haft förrän nu, typ för en månad sedan. Då gick det upp ett ljus: "Jag har skrivit närmare nittio texter och ingen har vunnit. Det ÄR ganska pinsamt". För de flesta om skrivit på Sourze lika länge som jag har vunnit någon gång.

Så det kanske bara är skräp de jag skriver? Jag är inte ute efter någon slags bekräftelse eller så, men man börjar ju fundera på om man kanske är rätt kass i alla fall.

Ja, jag vet inte jag. En sak känns i alla fall skönt. Jag fortsätter ju att skriva och skriva och skriva. Och det måste ju betyda att jag någonstans långt där inne tycker att det är meningsfullt.

Och det måste ju spela roll.

Av Marita Söderström 13 jan 2003 13:15