Jag är Nadja - kap 8

Imorgon är det skola igen. Tack och lov. Helgerna är sköna men hemska. Söndagsångest. Det vet väl alla vad det är?
Spelar ingen roll om jag druckit eller inte. Söndag är lika med ångest. Det är i alla fall bra att jag inte är ensam på söndagar. Då är de flesta knäppa. Kanske suicida?

Suicid är ett hemskt ord. Förmodligen missbrukar jag det eftersom jag inte många gånger försökt ta livet av mig. Har väl inte försökt överhuvudtaget, men bilden av mig hängandes över Gavleån dyker ofta upp i mitt huvud. Tror inte jag skulle verkställa det. Rakbladet är bara en liten test för att se hur långt jag vågar gå. Och så är det befriande.

Det som skulle kunna få mig att lämna denna vanskapta planet är om mamma, pappa, brorsan och syrran dog samtidigt. Då skulle jag också lämna in. Utan tvekan. Men som det ser ut nu när alla lever kommer jag inte lämna in. Så var inte rädda. Ni räddar mig. Även om jag är urkass på att visa min uppskattning så finns den.

Du tänker säkert att jag haft en urkass barndom; misshandel, sexuella övergrepp och alkoholiserade föräldrar. Men nej. Du har helt fel. Min barndom var faktiskt väldigt bra. Fram till tio års ålder i alla fall.
Barndomen var ungefär som i de flesta "normala" familjer. Pappa jobbar och mamma jobbar. Tills ryggen brakar ihop.
Men jag tror att händelserna efter lågstadiets trygga famn skapat många av mina demoner.

Vad var det som hände då?

Det klassiska. De tuffa tjejerna i skolan ville ha någon att hacka på. De tog mig. Finnjäveln.

En fet finnjävel. En äcklig finnjävel. Värdelös. Vanskapt.

Inget ovanligt alls. Många blir mobbade. Vet inte heller om jag var mobbad, men tror det. Vågar kanske inte tro att jag var det. Det är ju lite pinsamt. Men gråter man varje kväll och hittar på att man är sjuk och därför inte kan gå till skolan är man nog mobbad.

Jag är väl ett typiskt mobboffer som nu tio år efteråt vill göra revansch och spöa alla som spöade mig verbalt och ibland fysiskt.

Inte så hårt, men förnedrande.

Vi kan kalla er; Fia, Pia och Mia. Blir enklast så.
Fia var värst. Hon drog med sig alla i sin aktion. Nadja skall vi utrota. "Henne ska vi ha!!" Du skickade runt lappar i klassrummet där det stod att jag var en HORA. Just det. En Hora. Lite märkligt med tanke på att jag fortfarande lekte med My Little Pony och Barbie. Inte undra på att man haft en sådan taskig syn på sig själv när man lekte med Barbie dag ut och dag in för den delen.
Pia var lite mesigare, men ändå hård. Märkligt att du själv var finne. Men hårt gick du på och lät mig inte vara. Mia var min bästis som för ett tag konverterade till mobben. Du orkade inte stå emot. Förmodligen såg du hur sargad min kropp var och du ville inte bli sån.

En sån värdelös jävel.

Du konverterade dock tillbaka efter något år. Men vi hittade aldrig varandra igen. Vi gick i samma klass på högstadiet, men vi fann varandra aldrig mer. Nu i efterhand förstår jag varför. Men inte då. Såg det som en naturlig process. Man blir stor och växer ifrån varandra. Så tänkte nog du med. Eller gjorde du?

Fia och Pia var äldre och lämnade mellanstadiet före mig. Ett år fick jag på mig att läka mina sår inför det stundande högstadiet. Då var det dags igen.
Fia och Pia var nu rätt lugna. Nu var det andra som tog över. Vi kan kalla dom Sanna och Janna. På bänkar skrevs det återigen att jag var en fet finnjävel. Jag var återigen fet fast jag gått ner sju kilo. Och jag var en flottig klump. I stallet skrattade ni åt mig och tyckte jag var en feg jävel som inte vågade hoppa de vildaste hästarna. Ingen såg.

Minns när jag råkade köpa likadana ridbyxor som Janna, tuffaste tjejen i stallet. Hon berättade för alla sina vänner att jag ändå inte var särskilt snygg i dom. Jag var alldeles för fet.

Hon är nog den värsta av dem alla. Janna. Snyggast och tuffast. Alla killar ville ha henne. Ett tag var hon så smal att hon var blå dom sa så i alla fall. Blont hår och ett tag liknande hon Robyn. Dessutom stora bröst. Kunde det bli bättre värre? Och så hade hon fått syn på lilla finn-Nadja som inte vågade säga emot och åt upp all skit som erbjöds henne med glädje. Tillsammans med Sanna demolerade de min värld och tvingade mig smyga längs skolans kalla korridorväggar. Tvingade mig att inte synas. Det mest jävliga är att Janna håller på att utbildar sig till psykolog idag. Har hört det på omvägar. Psykolog. Menade dom inte psykopat då?

Lärarna då?

Lärarna existerade inte i min osynliga värld. Märkligt när jag rödgråten och blek satt längst fram i klassrummet. Längst fram och signalerade kris. Det berodde tydligen på mig har jag förstått efteråt.

"Du är så känslig Nadja. Ta inte åt dig. Det kommer att gå över. Det kan vara såhär jobbigt att bli vuxen. Har du fått mens? Jag ska ge dig en bok som förklarar allt."

Fick en bok som berättade hur det gick till att bli kvinna. På framsidan prydde en utslagen vagina omslaget. Jag läste den aldrig och gömde den under min sängmadrass. Vågade inte visa för mamma och pappa. Kanske skulle bli tagen för sexuellt fixerad?

Tillbaka på högstadiet. Finnjakten fortsatte som sagt och små lappar lades i mitt skåp där det stod att jag var äcklig och värdelös. Nu hade till och med ett antal hårdkokta killar konverterat. Min dåvarande pojkväns bästa killkompis talade in ett meddelande på hans telefonsvarare:

"Gör dig av med Nadja. Hon är så jävla värdelös och äcklig. Du kan få något mycket bättre."

Idag när jag möter dig kramar du om mig och säger att jag blivit så fin. "Tack" säger jag och går därifrån.
Varför vågar jag aldrig smälla till dig för? Varför går jag på ditt skitsnack? Varför är jag en sådan jävla fegis?
Det är ett av mina stora handikapp. Rädd för att bli lämnad utanför. Hur ska man kunna bli originell på det sättet? Men rädslan för ensamhetsgraven tvingar mig att hålla käften.

Än så länge i alla fall.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 13 jan 2003 17:16