Att gå vid första slaget

Jag är en helt vanlig tjej. Tror jag. Inte speciell på något sätt. Jag har inte ett uselt självförtroende och är inte uppvuxen hos alkisar. Jag är inget typiskt offer. Rätta mig om jag har fel, men jag har ofta fått känslan av att folk tror att bara en viss typ av kvinnor kan hamna i misshandelsförhållanden. Kanske trodde jag det själv. Tills för ett par år sedan. Nu vet jag bättre.

Jag träffade mitt livs kärlek i tidiga tonåren. Vi hade ett struligt upp-och-ner-förhållande i flera år. Efter många tårar, gräl och försök att träffa andra bodde vi ihop, till min stora lycka. Allt var toppen. Visst hade jag märkt att han var rätt aggressiv, speciellt när han var full. Vi hade haft en del vilda gräl när jag nästan blivit rädd. Skriver nästan bara för att jag ändå var säker på att han aldrig skulle gå över gränsen. Visst för att han kastat mig i väggen ett par gånger, men det är ju inget att haka upp sig på. Tyckte jag då. Men så kom den där kvällen.

Jag brukar tänka att det är lite lustigt att jag inte kommer ihåg hur det gick till när jag förlorade min oskuld, men jag minns i detalj vad som hände första gången mitt livs kärlek slog mig. Det var på valborgsmässoafton. Vi hade festat hemma och var på väg in till stan. Började gräla på vägen till tunnelbanan, vilket inte var något ovanligt, vi bråkade jämt när vi festade. Men nu slog det slint. Jag sa något elakt och plötsligt låg jag på marken. Han satt på min mage och gav mig örfil på örfil och skrek åt mig. Jag hade på mig en nyköpt kavaj som jag var jätte stolt över och jag minns att jag tänkte att nu blev den lerig. Efteråt grät jag och sa att han lovat att aldrig slå mig och han sa förlåt, jag ska aldrig göra det igen. Jag vet att ni har hört det förut. Den gången verkade vara den utlösande faktorn. Det hade bara börjat.

Jag vet vad ni tänker nu, vilket pucko, varför gjorde hon inte slut redan där? Det är just därför jag skriver det här. Jag kan inte tala för alla slagna kvinnor, men jag tror att det är likadant för de flesta. Han var inget monster. Han låste inte in mig och psykade mig eller gav mig stryk för att jag lagat fel middag. Han var en kanonkille för det mesta. Jag älskade honom. Vi kände varandra utan och innan, vi hade kul ihop och förstod varandra. Vi hade underbart sex. Men ibland, oftast när han var på fyllan spårade det ur och han gav sig på mig.

Jag har själv suttit där med tjejkompisarna och sagt att ingen skulle minsann kunna slå mig. Skulle någon försöka skulle jag sparka sönder pungen på honom så det så! Lätt att säga en massa när man inte vet något. Plötsligt stod man där med en fet blåtira och pratade om att man ramlat, gått in i en dörr, fått en armbåge på sig på ett överfullt dansgolv. Det var bara min bästa kompis som visste hur det egentligen låg till. Hon kom aldrig med moralkakor eller dömde mig för att jag var så dum att jag stannade. Hon visste hur kär jag var. Jag tackade henne för det genom att skylla på henne när jag hade en sån rejäl blåtira så att det var uppenbart att jag fått en smäll. Jag sa till alla som frågade att hon varit packad och slagit mig. Bussigt.

Det värsta av allt var ändå skammen. Det är skamligt att bli slagen även om jag aldrig köpte hans snack om att jag fick honom till det, att det var jag som drev honom över gränsen. Jag sa alltid att oavsett vad jag gör så har du ingen som helst rätt att slå mig, dessutom är det brottsligt. Men ändå. Jag tänkte ofta på vad min mamma brukade säga med stolthet i rösten. Min dotter är så tuff och stark, det är ingen som sätter sig på henne. När jag sedan stod i badrummet rödgråten med en blödande läpp så tänkte jag: tänk om du såg mig nu mamma, tänk om du såg din tuffa starka dotter som ingen sätter sig på, vad skulle du säga då?

Nu när jag tittar i backspegeln ser jag att det ändå följde det "klassiska" mönstret. Han tappade besinningen, slog mig och grät sedan alltid ångerfullt och bad mig förlåta honom, det här var sista gången. Och jag förlät honom. Ofta hade vi sex efter men då var det vedervärdigt. Jag kände mig som en hora. Jag sa att jag hade förlåtit honom men att ha sex med en person som just pucklat på en känns nästan som att sälja sig. Och självklart var ingenting förlåtet. För varje gång han skrämde mig, lyfte sin hand mot mig, slog mig så dog en bit av min kärlek till honom. När han kränkte mig, tvingade mig att krypa ihop som en boll på golvet med händerna skyddande över huvudet, tvingade mig att böna och be då hatade jag honom så starkt att jag nog hade kunnat döda honom.

Men fortfarande var vårt förhållande jättebra mellan utbrotten. Ibland gick det månader, ibland en vecka. Jag vet inte om problemet var att jag vägrade se mig som en misshandlad kvinna. Även om jag gick runt med solglasögon i november och köpte svindyra täckstift att sminka över blåmärkena med så tyckte jag inte att det var så farligt. Han slog mig ju inte varje dag... Men jag hade börjat förstå att bilden att "offret" inte stämde. Jag hade ett gräl med min svägerska efter att vi båda läst boken "Gömda". Hon menade att huvudpersonen var ett pucko som satt sig i den situationen. Jag sa att det skulle kunna hända alla kvinnor. Men hon vidhöll att så var det inte, det skulle aldrig hända mig, menade hon, jag skulle aldrig kunna bli misshandlad för jag skulle inte acceptera det. Sådär som jag kanske också tänkte ett par år tidigare. Då tänkte jag bara: du skulle bara veta vad din egen bror gjort mot mig, du har inte en aning.

Ibland grät jag och frågade honom: Du säger ju att du älskar mig så mycket hur kan du då göra mig illa? Han svarade alltid att han inte visste, han blir bara så arg, han vill ju inte slå mig. Men ändå fortsatte det. Urspårade gräl som slutade med halvtaskiga lögner om vad jag gjort i ansiktet.

Till slut förstod jag ju att det inte skulle fungera, inte bli bättre. När han satte en kniv mot min hals och hotade att döda mig fick jag nog. Efter många tårar och mycket kval gjorde jag slut. Men det var svårt. Jag älskade honom fortfarande på sätt och vis. Jag älskade den gulliga kille han faktiskt var oftast. Som tur var insåg jag att man inte kan leva ett liv tillsammans med Dr Jekyll och Mr Hyde. Men jag vet att det där med "gå vid första slaget" inte fungerar i praktiken. Det är lätt och säga det innan man varit i den situationen. När man sen sitter i ett bra förhållande som börjar spåra ur är det inte så lätt att bara dra. Heder åt de kvinnor som klarar det. Jag gjorde det inte...

Av Marie Svensson 13 jan 2003 13:39