Bäst idag är inte bäst i morgon?

Att välja ut världens bästa skiva är i princip omöjligt. Den finns inte. Det finns ingen skiva i min samling som ensam kan få den titeln och som alltid kommer att vara världens bästa skiva. Det är ett hopplöst tankeexperiment i stil med "3 saker du tar med dig till en öde ö". Världens bästa skiva varierar från dag till dag, beroende på hur man känner sig just då. Det finns säkert de som har försökt sig på att göra en objektiv bedömning av just världens bästa skiva det finns alltid analytiker med för mycket tid, där man utgår från ett stort antal bedömningsgrunder såsom längd, text, musik, produktion och så vidare ungefär som när de ska analysera dikter i "Döda Poeters Sällskap". Men alla som lyssnar på musik med hjärtat vet att denna typ av bedömning är helt omöjligt och skulle faktiskt enbart förstöra upplevelsen av bra musik. Som exempel kan jag nämna Bright Eyes, som är en klar personlig favorit. Men inget av hans jag skriver hans, då Bright Eyes egentligen ÄR Conor Oberst album skulle hamna högt upp på en vetenskaplig analys av världens bästa skiva. Han sjunger falskt, produktionen är nästan obefintlig och så vidare. Men hjärtat säger något annat.

Just nu är tyvärr mitt hjärta ganska sargat av orsaker som jag absolut inte tänker gå in på här. Och när hjärtat är sargat finns det olika skolor för vilken musik som är mest lämplig då. Den ena skolan anser att då bör man lyssna på "glad" musik, och tänka positivt i stället för att älta problemen. Den andra skola förespråkar att man ska lyssna på vemodig och melankolisk musik. Musik som berättar om det man själv känner och på så sätt känner man som lyssnare att man inte är ensam i världen om att ha problem. På något skumt sätt sitter man hemma och delar sina upplevelser med en artist som man aldrig har träffat. Jag tillhör den senare skolan.

När jag är ledsen så vill jag lyssna på musik som handlar om att vara ledsen. Jag vill i min ensamhet känna att jag inte är ensam om att lida. Därför snurrar "Go, went, gone" av Kristofer Åström & Hidden Truck flitigt i min skivspelare nu. Kristofer lyckas sätta text på många av de känslor som jag känner just nu. Han lyckas med konststycket att göra mig glad på något märkligt sätt, trots att hans musik eller texter är långt ifrån glada. Kristofer blir min tröst en mörk vinterkväll.

"How come it happened
How come I couldn´t see
How come I´m not to you
What I could be"

Den lilla textsnutten ur "Yeah, Oh that´s nice" säger på något sätt allt. Den talar direkt till mig. I fyra små rader lyckas Kristofer sätta ord på mina egna känslor. Det är stort. Det är beviset på stor popmusik.
Därför är "Go, went, gone" världens bästa skiva just nu. Just idag. Vilken skiva som är världens bästa i morgon har jag inte en aning om, men jag hoppas att det är en skiva med gladare tongångar.

Jag vill vara med och tävla om Rock Manager Gold

Av Daniel Ekman 11 jan 2003 14:25