Presentlösa födelsedagar

Snart fyller min man år. Vanligen brukar jag med stort nöje kasta mig in i tankar om vad jag ska hitta på för skojiga presenter, vad han kan tänkas behöva som han själv inte tänkt på, och så vidare. Och det blir ju på samma gång en present till mig själv, på flera sätt, men kanske framförallt för att vi alla ju är en. Egentligen är vi alla en, och därför är ju allas upplevelse min upplevelse. Det där vet jag, men det är svårare att förstå det. Ibland klarar jag det.

På min förra födelsedag fick jag ingen present av min man. Inte på min förra heller. Inga julklappar heller, men det var mer tveksamt om det skulle förekomma överhuvudtaget; nu köpte ju jag en julklapp till min man i år iallafall, jag tycker det är så skoj att ge presenter så jag kunde helt enkelt inte låta bli. Eller så hade jag en liten tomtedjävul därinne som tvingade mig, mig själv ovetandes.

Problemet är att jag blir sur när jag inte själv får några presenter. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll, att det inte är det som är viktigt i ens relation till andra människor, att det bästa vore att avsäga sig alla gåvor helt och hållet för all tid, då skulle man inte behöva tänka på om man gillade det man fick när man väl får några eftersom man då aldrig tar emot några, eller känna sig löjligt tjurig när man inte får något. För att inte tala om all barnslig förväntan inför dagen ifråga, vad kan tänkas hända, kanske en överraskning, kanske presenter, bla bla bla. Tänk vad energibesparande att inte bry sig överhuvudtaget!

Men nu är jag inte så långt kommen i min utveckling, att jag helt kan sluta känna att jag vill bli uppvaktad på min födelsedag.

Mina föräldrar ger mig pengar. Det behövs alltid, det finns massor med hål att stoppa dem i. Desto svårare då, dessvärre, att använda dem till något som bara är till mitt eget stora nöje. Det finns ju viktigare saker att använda pengarna till. Som presenter till min man, ha ha. Att de inte hittar på mer personliga presenter är mitt eget fel, jag har slutligen bett dem att inte göra det för det blir alltid så fel. Mina föräldrar känner mig inte. Förstår inte vad jag värdesätter, och tycker att jag borde värdesätta samma saker som de gör. Så det blir pengar, det är väl vår enda gemensamma yttre faktor. De har dem, jag har dem inte. Inte för att de är några rika troll eller så, men morsan är ekonomiskt sinnad, jag är det inte med hennes och andras mått mätt, själv tycker jag naturligtivs att mina val är ekonomiska, men ur ett helt annat perspektiv.

Hjälp mig! Hur ska jag tänka för att inte bry mig om ifall jag får presenter eller ej? Hur ska jag tänka för att slippa känna besvikelse över att inga överraskningar förekommer? Jag vill bli lite romantiskt överraskad, kanske med att barnvakt är fixad och jag blir utbjuden på middag eller nåt, kanske en bio, vadsomhelst som sticker av lite och visar mig att jag är speciell. Det behöver inte vara stort eller dyrt eller märkvärdigt, det är tanken och fjäsket som räknas. Patetiskt?

Det värsta nu är väl att jag med dessa funderingar lyckats sabotera mitt eget nöje av att ge honom presenter när han fyller år, det bara svider i mig när jag tänker på att han öppnar sin gåva och blir glad. "Jag får minsann inga." Så förbaskat trist, att en massa barnsliga känslor står ivägen för andra nöjen. Kanske hinner det gå över till dess, han fyller inte år förrän om ett par veckor.

Jag vill bli mer ödmjuk. Inte känna att jag måste vara så himla viktig och speciell för någon annan. Jag är ju människa jag med, inte mer eller mindre än någon annan. Varför ska just jag vara så himla speciell?

Den största glädjen vore nog att få ett kort där det förklaras att presenten består i att en slant skänkts till förmån för hemlösa eller barnen i Afrika eller något. Jag kommer mig aldrig för att skänka något själv. Jag har massor med skäl men de är bara genomskinliga och larviga, vad det egentligen handlar om är att jag inte vill skänka bort det jag själv upplever att jag har så lite av. Trots att vi lever i ofattbar lyx, jämfört med de flesta andra på planeten. Fast vissa skäl är rätt hållbara, tänker jag när jag står där med bilden av den utmärglade frusne framför ögonen. Men mer om det en annan gång.

Kanske ska jag ge ett sådant kort till min man? Då kan jag kanske lättare känna att det var lika mycket en present till mig själv, än om jag ger honom något som passar just honom, som person. För det kommer nog att dröja länge innan jag når full förståelse av att jag är han, han har ju skäggväxt och långa ben.

Av Alexis Örtenholm 08 jan 2003 11:53