Hur självutlämnande vågar du vara?

Klirr, klirr...

Jag gillar känslan när tioöringen trillar ner. Det händer då och då. Med det inte sagt att jag är ovanligt trögtänkt, tvärtom. Men när det sker vill jag berätta för hela världen om min nyfunna kunskap. Oftast hinner jag besinna mig när jag inser att de flesta redan vet. Bäst att jag skyndar mig...

Senast var det en intervju i DN 030102/Harald Bergius med Torkel Wächter, mannen bakom den Augustnominerade pseudonymen Tamara T, som fick mig att vilja missionera. Han satte ord på något jag förbryllats över sedan jag började skriva här på Sourze. Jag tror inte att jag varit ensam om mina grubblerier.

Sourze ger oss den förnämliga möjligheten att kommentera varandras alster. Det är stundtals starka känslor. Vi läser mellan raderna och vi tror oss veta hur skribenten har tänkt. Ena dagen ifrågasätts vår trovärdighet, om vi verkligen upplevt det vi berättar. Nästa blir vi helt otippat tagna på orden. Vad är fiktion? Vad är verklighet?

När jag blottade mitt privatliv med en att-göra-lista tyckte min man att det var min sämsta text hittills. "Det är ju inte du. Jag kände inte alls igen dig", var hans kommentar. Jag älskar honom ändå.

Jag har fått kärleksförklaringar att förmedla till Sofia som säger vad som faller henne in i "Tomtar på loftet? Jajamensan". Existerar hon? Bara jag vet. Jag döpte mannen som låg död i ett badkar i "Vem saknar Jesus?" till just Jesus. Det visade sig att han verkligen kallades för det. Han existerade alltså, men hur många vågade tro det? Vad berör och engagerar mest, fiction eller verklighet?

Det här har ibland påverkat mig när jag skriver. I en text har jag till och med bytt kön på de medverkande, med hänsyn till personer som eventuellt skulle kunna känna igen sig och tro att det handlade om dem. Inspiration är riskabelt.

Hur självutlämnande vågar vi vara? Om jag i diktform skriver att jag är "popnitad för livet, ingen återvändo", ska jag då räkna med att jag uppfattas som ångerfull och frustrerad, när jag i själva verket kanske försökt sätta ord på en känsla som alla då och då kan drabbas av? Är en text mer värd om den inneburit ett visst offer från skribentens sida?

Jag är inte alls kritisk. Jag tycker det är fascinerande hur vi drivs av en vilja att tolka det vi läser istället för att bara ryckas med och ge oss hän. Torkel Wächter har sin klarsyn på saken. Han menar att "så mycket är skenvärld av dokusåpa nu". Han upplever det som att "vi i allt högre grad läser romaner som om de vore nyckelromaner. Vi frågar oss vem författaren är, hurvuvida han eller hon identifierar sig med sin huvudperson och så vidare." Hur många har inte undrat hur det egentligen står till i knoppen på Bret Easton Ellis, författaren till American Psycho?

Här och var bland kommentarerna på Sourze kan vi läsa "vad är poängen?", "ett meningslöst babbel" eller "varför inte lägga dina pengar på något vettigt?". När det gäller skönlitteratur menar Wächter att man inte ens behöver fråga sig varför man läser, vad man har för nytta eller glädje av det. Läsupplevelsen är tillräcklig.

Det var då det klirrade till skallen på mig. Så skönt.

Av Anna-Carin Collin 08 jan 2003 18:07