Dagarna är lika...

Dagarna är lika...

Vaknar klockan 05.00, fryser och ryser. Måste ha en cigg... Allt är kallt. Somnar om till slut i någon slags dvala. Klockan 07.00 tänds de skarpa pch hårda lysrören ute i korridorens tak. Strax därpå vrids nyckeln om i dörren, någon,en kvinnoröst, sticker in huvudet och säger,

"Godmorgon"!

Jag mumlar något till svar. Ska jag eller ska jag inte gå upp i dag? Är ju faktiskt ganska sugen på en kopp kaffe. Masar mig upp till slut, klockan är nu snart 07.20. Nu måste jag ha kaffe och en cigg.

Jag ser inte om solen lyser eller inte där ute, bryr mig inte heller. Det ända som dunkar i mitt huvud är att nästa vecka är det rättegång - hur ska jag lägga upp min taktik? Vet inte hur många rättegångar jag har varit på nu. Är ganska trött på det hela, känner mig gammal och sliten.

Under fukosten i matsalen är jag och alla andra "fångar" bevakade. Personalen är ständigt däromkring oss. Äter en macka under tystnad. Nej, nu orkar jag inte längre. Måste ha det lugnt och drar mig tillbaka till min cell. Och äntligen blir vi inlåsta igen en stund - innan vi ska ut till det så kallade "jobbet", till verkstaden.

Genast börjar tanka gå. Hur har Annika lyckats med sin plats på behandlingshemmet? Kommer det att gå för henne att sluta knarka? Pojkarna hur har de i sina fosterhem? Vet inte om jag orkar ta kontakt med dem när jag kommer ut. Skäms så mycket...

Nyckeln vrids om. En mansröst ropar in i cellen:
"Lasse! Dags för vekstaden".

Rutiner gör att dagarna går fort. Samma sak varje dag, dagarna är lika. Snart ute, och kanske aldrig mer inne, eller...?

Av Ulrika Karlsson 08 jan 2003 17:27