Snigeljägarna

Vi pratar inte. Det enda som låter är diskmaskinen, och kylskåpet som surrar. Från arbetsrummet hörs radioröster och morfar när han harklar sig. Långa, slemmiga harklingar som rosslar upp genom halsen och slutar med en liten hostning. Jag undrar om han spottar ut det, eller om han sväljer det igen.

Jag tar en stor klunk av chokladen. Bordsduken är undanvikt, chokladfläckar går aldrig bort, säger mormor. Under ligger en rutig vaxduk. Den kan man spilla hur mycket som helst på, det är bara att torka bort.

Mormor sköljer trasan under kranen. Jag drar med fingret längs vaxdukens mönster; från en stor ruta till en mindre ruta till en stor ruta igen och jag bestämmer mig för att säga en sak,
Vi har haft prov, säger jag. I historia, jag hade tjugonio rätt av trettiotvå. Det var bara en som hade bättre än jag.

Mormor har vridit ur trasan över vasken, hon ser glad ut bakom glasögonen och hon säger Nämen så roligt, och hon lutar sig ut genom dörröppningen och ropar bort mot arbetsrummet; Johannes, ropar hon, hörde du, Johannes?

Från arbetsrummet hörs brus och pip och lösryckta meningar på olika språk. Morfar sitter därinne och skruvar på sin radio. Den tar in stationer från hela Europa och morfar lyssnar på nyheterna tio gånger om dagen. Han hör inte när mormor ropar på honom. Eller så bryr han sig inte om det.

Mormor tar min tomma kopp och hon tittar på vaxduken om jag har spillt något. Där finns inte en enda fläck, men hon torkar ändå ett svep med trasan. Du får gå in till honom och berätta, säger hon, han hör inget när han har den där radion på.

Jag går in i arbetsrummet. Morfar sitter i sin fåtölj. Fötterna har han på sin motionsapparat; ett litet stativ med ett par pedaler som han trampar runt, runt. Det är för att hålla igång blodcirkulationen, han måste trampa minst en kvart varje dag för att inte få blodproppar,
Hej morfar, säger jag, vad gör du för något?

Morfar vänder på huvudet. Hans ögon har ingen färg längre, de har blivit alldeles grumliga av alla medicinerna.
Jag försöker få in BBC News, säger han. Han är noga med att få till den rätta accenten; bibiciii njuuz. Men jag ser att han har skruvat för långt, ända bort till Luxemburg.
Vänta, säger jag. Sakta skruvar jag nedåt längs skalan, förbi Berlin och Köpenhamn tills jag får in en klar, engelsk röst. Morfar lyssnar noga. Sedan känner han sig fram till volymkontrollen och vrider bort ljudet
Det är samma sändning som i förmiddags, säger han, den har jag redan hört. Två gånger.

Han har båda händerna i knät, och fötterna har slutat trampa. På kinden har han ett litet plåster, sedan mormor rakade honom i morse.
Jag har haft historiaprov, säger jag, jag fick Mycket Väl Godkänt, och näst bäst i klassen.
Jaså, säger morfar, Mycket Väl Godkänt. Inte Med Beröm Godkänt? Det hade du ju förra gången.
Nej morfar, säger jag, det var förut, för längesen var det. Man kan inte få Med Beröm Godkänt längre. Mycket Väl Godkänt är det bästa man kan få.
På så vis, säger morfar, och han höjer på sina vita ögonbryn. På så vis.
Om du vill kan jag skruva in Paris åt dig, säger jag. Vi kan höra om dom säger något nytt om Chirac.
Men morfar skakar på huvudet. Nej, säger han, jag sitter nog här och vilar mig en stund. Tills det blir kaffe.
Jag nickar, och minns att han inte kan se mig. Mormor har gjort sockerkaka, säger jag, men morfar svarar inte. Han har lutat huvudet bakåt, och munnen är lite öppen.

Mormor står på en stol i köket. Hon sträcker sig långt in på översta skafferihyllan, rotar bland alla sakerna därinne. Vad sade han, frågar hon, tyckte han det var bra?
Han somnade, säger jag. Han vill bli väckt när det är kaffe.

Mormor tittar på väggklockan. Det blir inget mer kaffe idag inte, säger hon, det är det för sent för. Fast han kan gott sova. Han gör ändå inget vettigt, lyssnar bara på den där förbaskade radion hela dagarna.
Men han ser ju ingenting, säger jag, han kan ju inte göra något om han inte ser vad han gör.

Mormor tittar ner på mig. Glasögonen har halkat ner på näsan och hon är lite röd om kinderna. Sedan stoppar hon in huvudet i skafferiet igen, river bland paketen och burkarna så att det skramlar.
Vad ska du göra, frågar jag.
Jag ska jaga sniglar, säger mormor. Om jag bara kunde förstå var jag har gjort av grovsaltet.
Jag hjälper till, säger jag. Jag har inte heller något vettigt att göra.

Mormors trädgård är liten. En avlång ruta bara, som en parkeringsplats ungefär, men gräset är lent och fjunigt och äppelträden är knotiga och fulla av frukt. I rabatterna är jorden sval och svart och ur den växer Fresia och Ringblommor, dom sträcker sig mot solen och mot mormor, när hon kommer med vattenkannan. Fast i år behöver jag inte vattna, säger mormor och sticker ett finger ner i rabatten, det klarar regnet så bra åt mig.

Det duggar lite och vi står på den vita grusgången. Mormor har saltpaketet med sig, vi hittade det till slut, längst in bakom Mariekexen och grahamsmjölet. Jag håller i ficklampan. Det är knappt skymning ännu men vi behöver den i alla fall säger mormor, för sniglarna gömmer sig under bladen och buskarna och där syns dom inte om man inte har en ficklampa.

Det är mycket sniglar i år. Den där bruna sorten, sådana som inte fanns i Sverige förut. Dom har inga naturliga fiender här så det blir bara fler och fler säger mormor, särskilt när det regnar så mycket. Då trivs dom, otäckingarna, och precis allt äter dom upp. Titta!

Mormor pekar på Fresians blad. Det är bitmärken i, vissa är uppätna ner till ådringen och nu ser jag en, hopkrupen invid stjälken. Den ser slemmig ut.
Där är en, säger jag och lyser med ficklampan, ser du?

Mormor kisar genom glasögonen och rynkar på näsan. Ja minsann, säger hon, nu ska du få se!

Hon skakar ut några trubbiga vita korn i handen. Snigeln märker ingenting och nu faller kornen från handflatan, dom landar djupt ner i det svampiga bruna och snigeln skjuter rygg, saltet gräver sig in och det blir liksom kratrar i snigelkroppen. Jag tänker på sura karameller, hur det känns när smaken sprider sig från tungan till svaljet och hur hela ansiktet drar ihop sig för att man ska stå ut.
Är den död, frågar jag.
Snart, säger mormor. Ser du några fler?
Men ska vi inte plocka bort den, säger jag, ska vi inte lägga den på komposten?

Mormor skakar på huvudet. Det är bäst att den får ligga kvar, säger hon, så att den kan locka till sig andra sniglar.

Vi går länge i trädgården. Jag lyfter försiktigt på bladen, jag lyser med ficklampan och jag hittar fler och fler. Mormor går efter mig med saltet, hon hummar nöjt när jag hittar någonting och vi tittar båda två när de bruna kropparna drar ihop sig till rynkiga klumpar. Det känns lite i bröstkorgen varje gång, som ett stick. Eller ett kittlande.

Det är ganska mörkt nu, ficklampans sken syns tydligt på marken. Jag lyser över gruset, över jorden i rabatten och över Fresiorna. Jag lyser på blommornas huvuden, på de tjocka ludna bladen, på stjälken och på snigeln som ligger död bredvid.

Där ligger flera sniglar nu, den döda som en brun klet och tre stycken levande halvt ovanpå, med nosarna tätt intill, som om de luktade på den döda. Runtomkring är fler på väg. De verkar nästan skynda sig, bestämt glider dom över gruset och jorden, med hornen långt utsträckta och halsarna lyfta. Efter dem ligger snigelspåren. Långa, våta remsor, glimmande i ficklampsljuset.

Mormor ställer sig bredvid mig. Titta, säger hon, här kommer dom. Dom känner i luften när någon är död. Då kommer dom.
Vad ska dom göra med den, frågar jag.

Mormor tittar förvånat på mig. Äta upp den så klart, säger hon, dom äter allting har jag ju sagt. Jäkla matvrak är dom!

Hon sätter sig på huk på grusgången. Jag särar blomstjälkarna med ena handen och försöker hålla ficklampan stadig med den andra. Mormor häller, saltet rinner i en vit flod ur paketet och det blir en enda röra bland sniglarna, man kan se hur dom liksom rycker till när det första kornet träffar och så skrynklar dom ihop sig, bakifrån och framifrån på samma gång, som om dom försöker krypa in och gömma sig under sig själva.

Jag tittar på högen av snigelkroppar, och på dom runtomkring. Några av dom lever, dom kryper fortfarande åt samma håll, rakt mot alla dom döda. Men mormor tycker att det räcker, hon vill gå in och plocka ur diskmaskinen, och dom dör snart ändå säger hon, när dom äter på varandra och får i sig av saltet.
Men känner dom inte, säger jag, på smaken, att det är farligt?
Det är dom för dumma för, säger mormor, kom nu så går vi in.

Och mormor reser sig försiktigt, stöder med ena handen mot gruset för att hålla balansen.

Mörkret ser mörkare ut när man är inomhus. Genom köksfönstret ser man knappt trädgården längre, bara siluetterna av äppelträden mot himlen. Vattenångan bolmar ut ur diskmaskinen, och mormor får imma på glasögonen.
Jestanes, säger hon, det får nog svalna ett tag tror jag, annars bränner jag väl fingrarna av mig. Sover han fortfarande därinne? Hon pekar med tummen mot arbetsrummet.
Det vet väl inte jag, säger jag.

Mormor står tyst en stund. Det syns att hon lyssnar ut genom dörren; lyssnar efter morfars ljud. Om vi skulle ta och göra lite kaffe i alla fall, säger hon, sätter du på?
Kan jag väl, säger jag.

Jag spolar i kranen så vattnet ska bli riktigt kallt. Mormor går ut ur köket bort mot arbetsrummet och jag häller i till tre små koppar, redan innan hon öppnat dörren hör jag att hon säger Johannes, nu blir det snart kaffe Johannes! Jag gräver med skopan i kaffeburken och mormor trycker ned dörrhandtaget.

Jag stannar upp i min rörelse. I ögonblickets tystnad kan jag höra sniglarna glida över gräset utanför.

Bidrag till Sourze Författarskola

Av Jessica Schiefauer 07 jan 2003 14:39