Löfte om sommar

Ibland tror vi oss vara kapabla att veta allt. Men det kan vi inte. Vi måste istället tillåta oss själva att se vad som finns att se, känna vad som finns att känna och sedan överlämna resten till fantasin. Jag lärde mig detta en sen kväll på en bar.

Det var nästan vindstilla den dagen. Sommaren hade kommit och man kunde känna det i luften. Det doftade ungefär som det gör efter en rejäl åskstorm. Skymningen var på väg och tittade man ut över havet så kunde man se hur solen höll på att lägga sig till ro för att ge natten fritt spelrum. Från baren kom en av servitörerna ut, en lång spenslig man med vitt förkläde över svarta byxor, och han såg sig omkring på terrassen, hälsade på mig genom att hastigt höja på sitt kala huvud, och försvann in i baren igen utan att egentligen vänta på svar. Det verkade vara en lugn kväll och de flesta hade lämnat uteserveringen utom jag och en man i medelåldern som satt några bord längre bort. Jag hade kastat några blickar dit och fått en skymt av en man med mörkt bakåtkammat hår och solbränd hy. Han hade en vit skjorta som var knäppt hela vägen upp till halsen och svarta byxor. En svart kavaj hängde över ryggstödet på hans stol. Glaset som stod på bordet framför honom verkade ha tömts och fyllts på nytt ett stort antal gånger att döma av hans hållning. Jag tog en klunk av min öl och vände min blick mot havet igen.

Jag vet inte vad som fick mig att känna mig olustig men plötsligt var det som om luften blev lite tyngre att andas och min kropp rös till vilket fick mig att sätta mig lite rakare i stolen och lägga armarna i kors över bröstet. Efter något ögonblick var det över och jag slappnade åter av där jag satt. Jag tog ett djupt andetag och släppte ut det sakta. Allt var som vanligt igen förutom en stark känsla av obehag, nästan samma känsla man får då man plötsligt kommer ihåg att man glömt något viktigt men man vet inte vad. Jag skakade på huvudet för att försöka bli av med känslan.

För att se om någon lagt märke till mitt lilla uppträdande såg jag mig omkring men promenadgatan mellan mig och havet som tidigare varit befolkad av enstaka kvällsflanörer var tom och öde trots den vackra kvällen. Jag vände blicken in mot terrassen och fann att mannen i den vita skjortan betraktade mig med vad som verkade vara stort intresse. Ett par mörka glasögon dolde hans blick men jag visste att det var mig han tittade på. Jag sänkte blicken mot mitt glas och kom fram till att jag skulle dricka upp resten, betala och sedan vandra hemåt.

Just när jag skulle göra det hörde jag den andre mannens stol skrapa mot stenläggningen och jag lyfte blicken och såg honom mödosamt resa sig, tömma sitt glas och sedan lyfte han försiktigt, som om den var gjord av något otroligt ömtåligt material, sin kavaj från ryggstödet och tog den på sig. Hans rörelser var mödosamma och aningen yviga. Jag sänkte blicken mot mitt glas igen och tömde det sakta med ansiktet mot den nästan helt utsläckta solen och satte sedan ned det på bordet utan att släppa havet med blicken. Jag vet inte hur länge jag satt och tittade men slutligen var solen helt borta och plötsligt satt han bara där. Mittemot mig, vid mitt bord, och med blicken bakom de mörka solglasögonen oavvänt riktad mot mig. Jag huttrade till och blev alldeles kall. Min rädsla, för det var det jag kände, gjorde att jag inte fick fram ett ord. Jag hade velat säga till honom att jag ville sitta ensam med mina tankar och jag ville be honom fara dit pepparn växer men inte ett ord kom över mina läppar.

"Mitt namn är Rafael", sade han och sträckte fram sin hand över bordet.
Handen var som en pianists, långa fingrar med markerade ådror på översidan och senorna syntes tydligt under den helt släta huden. Hans ansikte var fyllt av fåror. Väderbitet, som hos en man som sett allt, varit med om allt och berörts av allt. Jag sträckte fram handen, mer av reflex än av fri vilja, alltför häpen för att göra något annat, och så hälsade vi på varandra. Hans handslag var överraskande slappt, men ändå varmt, och jag fann trygghet i kroppskontakten som till slut bröts. Jag tror jag sade mitt namn till honom men så här i efterhand vet jag inte vilket. På något sätt kvittar det eftersom jag nu tror han visste allt om mig redan innan han satte sig ned.

Han vände ansiktet mot horisonten som nu låg mörk och jag såg hans ansikte i profil i ljuset från belysningen längs promenadgatan. Han hade klart markerade kindknotor i sitt magra och fårade ansikte. Hans svarta hår var bakåtkammat på ungefär samma sätt som Jack Nicholsons. Han vände på huvudet igen och lutade sig lätt framåt med underarmarna på bordet framför sig så att händerna kom att vila i varandra som i bön. Jag reste mig sakta och gick ned i baren och beställde två öl, betalade, gav växeln i dricks och gick upp till terrassen igen. Han hade inte rört sig verkade det som, utan satt kvar i samma ställning som när jag lämnat honom. Jag slog mig ned igen och placerade en öl framför mig och den andra förde jag längs bordets yta så att den kom att stå vid hans händer. Jag lutade mig tillbaka och tog en djup klunk, satte ned flaskan och satte mig sedan på samma sätt som mitt främmande sällskap.

"Vem är du?", frågade jag och han skilde sina händer åt, höjde sin flaska och skålade genom att hejda den och höja den ett ögonblick framför sitt ansikte innan han drack. Han satte ned flaskan och tog av sig sina glasögon med ena handen och jag såg in i de mest fascinerande ögon jag någonsin sett. Det var som om det brann en liten eld i vardera pupillen och hans irisar var av ljusaste blått med små blixtar av grönt i dem och om jag så lever i tusen år så vet jag att jag aldrig kommer att möta en sådan blick igen.

"Jag vet vem du är och vad du bär på", sade han med en ganska ljus stämma, "och jag vill att du berättar för mig om du vill", fortsatte han med blicken fastnaglad i mig. Den rädsla jag tidigare känt var försvunnen och den känsla av olust som funnits var borta. Kvar fanns bara denna värme som hans handslag givit mig och som nu verkade finnas i hela mig. Den lätta berusning jag tidigare känt var ersatt av vaksamhet och uppmärksamhet och det var som om tiden stod still.

Jag satt kvar i samma ställning och berättade allt. Utan att utelämna någon enda detalj berättade jag om allt det jag aldrig berättat för någon levandes själ. Jag tror att jag grät vid något tillfälle och skrattade gjorde jag säkert också även om jag inte kan minnas det nu när jag sitter här.

Allt detta, och mer, sade jag till denna främling som var så märkvärdigt bekant. Hans ansikte avslöjade inga av de tankar han tänkte men ögonen sade allt. Jag såg medlidande i dem och jag såg smärta. Min smärta. Jag såg också oron som var min. Han verkade ta till sig allt, suga det i sig, och ögonen var det enda som visade vad han kände.

När jag var färdig var jag utmattad och jag kände hur jag darrade i hela kroppen. Jag lutade mig tillbaka och lade händerna i mitt knä och lät huvudet sjunka ned så att jag förmodligen såg ut som en sovande där jag satt. Till slut, efter vad som verkade vara en oändlighet, lyfte jag på huvudet och såg honom sitta i samma ställning som tidigare och med sin blick sökte han min och fick den. När han såg mig se på honom sträckte han fram sina händer över bordet mot mig med handflatorna uppåt. Hans händer väntade på mina och jag lutade mig framåt i stolen och fattade dem. Han förde samman våra händer så att mina till slut lade sig med handflatorna knutna tillsammans och hans händer med sina långa fingrar kom att vila runt mina.

Värmen som jag känt innan tilltog och lågorna i hans ögon såg ut att växa samtidigt som fårorna i hans ansikte såg ut att djupna. Under den korta tid, kanske mindre än en minut, såg han ut att åldras tjugo år framför mina ögon medan jag kände mig allt starkare. Han släppte sakta mina händer och satte sig som han suttit tidigare. Jag vågade inte röra mig.

"Allt kommer att bli bra", sade han. Hans röst var en nyans mörkare och en aning hesare. "Allt kommer att bli bra", upprepade han, och lät på en gång både glad och dyster. Jag sade inget. Jag kunde inte.

Mina händer darrade lite när jag lät dem lämna bordet och jag förde dem genom mitt hår och kände kallsvetten på min panna. Jag reste mig utan ett ord och gick in på baren som var helt tom, inte ens personalen sågs till, och in på toaletten. Jag såg mig själv i spegeln och jag var inte säker på vad jag förväntade mig att se men jag blev lite häpen över att jag såg ut som vanligt. Mina händer darrade inte då jag vred om kranarna så att jag kunde tvätta mig och jag kände mig alldeles lugn då jag kom ut på terrassen igen.

Jag blev inte förvånad över att han var borta. Endast två ölflaskor stod kvar på bordet som någon form av bevis för vårt möte och vår vistelse på terrassen. Inget annat avslöjade att jag hade haft sällskap. En mindre grupp yngre människor passerade skrålande och skrattande förbi på promenadgatan och vinden blåste lite från havet med en doft som lovade sommar. Jag satte mig ned, skålade mot den tomma platsen mittemot och drack en klunk.

Jag insåg då för första gången att jag faktiskt kommer att överleva, och jag är nu, då jag skriver detta, ännu mer övertygad om det. Kanske kommer det att dröja innan jag börjar leva, men den insikt jag har, att jag kommer att klara mig, är ett steg på vägen. För första gången på länge kan jag blicka framåt och inse att det är ljusare framför mig än bakom mig. Kanske kommer jag en dag också att kunna blicka bakåt och se lite av det ljus som måste finnas där någonstans.
Men jag väntar med det. Jag nöjer mig med att ha lyft mitt huvud och riktat mina ögon framåt, redo att möta det som kommer.

Ibland tror vi oss vara kapabla att veta allt. Men det kan vi inte. Vi måste istället tillåta oss själva att se vad som finns att se, känna vad som finns att känna och sedan överlämna resten till fantasin.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Christer Gustavsson 20 dec 2002 09:14