Jag gör det med skolfröken

En del tycker det är häftigt och är kanske lite avundsjuka. Att man brevväxlar med en kvinna som är mer än dubbelt så gammal och dessutom har varit ens lärarinna. Egentligen är det lite märkligt eftersom hon var min fröken endast under ett enda år: årskurs 4. Och vi talar nådens år 1982-83. Med andra ord precis 20 år sedan.

Jag vet inte riktigt när hur det började. Inte heller när eller varför. Kanske var det för att jag enträget flyttade över anteckningarna om hennes födelsedag från den ena "pojkarnas kalender" till den andra. Och dessutom kom ihåg henne på högtidsdagen. Och gör fortfarande.

När vi skildes åt var jag 11 år och jag flyttade från det lilla brukssamhället i Dalarna till en värmländsk idyll med kanske tio gånger fler invånare. Då, i början, bestod vår korrespondens av vykort, i bland lite längre brev om vardagens förtretligheter och livets vändningar. Fröken har följt mig genom livet, det blir extra tydligt då hon fått alla flyttkort som jag skickat. I dag har vår brevväxling moderniserats. I dag mailar vi till varandra, men fortfarande är det nyheter i våra liv som uppfyller breven. Klasskullar kommer och går, lärare pensioneras eller går bort. Ny bostad, nytt jobb, ny partner... "Ska du inte stadga dig snart?" undrar hon likt en mors innersta önskan att få barnbarn.

Är det något man dessvärre har så är det "vägarna förbi". Aldrig "till". Men måndagen den 16 december bestämde jag mig för att ändra på detta. Jag satte mig i bilen och styrde mot det lilla brukssamhälle jag lämnade för 20 år sedan. Mörkret hade sänkt sig och ju närmare jag kom, desto med snö blev det i vägrenarna. Mycket hade förändrats i samhället. Affärer var borta, bostadshus hade rivits till förmån för ingenting. Korvkiosken på "OK-plan" stod kvar. Skolan där jag gick hade sålts till en privatperson men stod nu och förföll. Huset där jag firade min barndoms jular, fick stryk av mina storasyskon, hade barnkalas med korv och fiskdamm, lärde mig läsa och räkna med Magnus och Brasse - var jämnat med marken. Här ligger nu en tråkig och själlös enplansvilla. Bara garaget står kvar, hukande och huttrande sedan den stora granhäcken ansats ned till intet.

Men förändring innebär också att man ser det som fortfarande finns kvar. Frökens hus vid skogsbrynet var lika rött som när jag flyttade. Gården lika välskött och snöprydd som alltid vid den här tiden. Frökens man hade skottat gården ända upp till farstubron dit jag stegade för att ringa på. Fröken var sig lik. Hennes hästsvans var borta och håret hade blivit något gråare. Och trots att man inte setts på så länge tar det inte många sekunder innan man känner sig som tio år igen.

Av Jacob Hansson 19 dec 2002 09:23