Sagan om planeten Arkadien

Det var en gång i en galax mycket, mycket långt från vår egen, för länge, länge sedan, en planet i ett solsystem. Planetens yta var helt täckt av hav.

På denna planet fanns det en någorlunda intelligent varelse som kallade sig själv människan. Det fanns många människor på denna planet och de trivdes och utvecklades nåja.

De bodde alla på varsin lilla båt som flöt omkring på planetens hav. En del rodde och andra seglade, och ingen av dem lärde sig någonsin att simma.

I många, många årtusenden så roade sig dessa människor med att ta en hink, sätta en glasplatta i botten och skåda de sällsamma varelser och scener som de kunde se utspelades under vattnet.

De interagerade en del med dessa varelser och berättade fascinerat för varandra om sina erfarenheter.

En dag satt det en yngre man som vanligt under ett päronträd på sin lilla farkost. Mannen hette Oldton och besatt en ganska remarkabel hjärna.

Denna dag föll det sig emellertid så illa att det föll ett päron ner och träffade stackars Oldton rakt i huvudet! Han fick en bula och tyckte att det var farligt att frukter på detta sätt kunde falla ner och träffa människor i deras huvuden. Han beslöt sig att undersöka saken närmare. Efter en tids efterforskningar så hade han svaret "saker faller tack vare sin tyngd och vindens riktning!". Detta hade han kommit fram till med hjälp av att han konstruerat en ny mätmetod, en vindsnurra, samt observation av fallande saker. Han kallade sin upptäckt "tyngdslagen".

Både samtid och eftertid häpnade. De fann att allt de varseblev ovan havets yta kunde bevisas tack vare vindsnurran som de döpte till den "Skapliga modellen".

Strax blev det ett speciellt skrå "Roffessorerna" och deras medhjälpare som blev ansvariga för den Skapliga modellen. Tack vare vindsnurrans ofelbarhet på allt ovan havet så blev de så övertygade om dens universalitet som modell, att de med tiden med lätthet kunde övertyga resten av befolkningen att den var heligt ofelbar på allt.

Detta medförde emellertid att arterna under vatten miste sin publik. Dessa arter levde sina liv utan någonsomhelst påverkan av vinden. Därmed så fanns ingen koppling mellan den heliga Skapliga modellen och de vattenlevande arterna. Vilket fick Roffessosorerna att övertyga befolkningen att vattenvarelserna helt enkelt inte existerade!

Besvikna och lite skamsna över att ha lurats så lätt slängde folk bort sina hinkar med glasbotten, "Tänk att vi varit så lättlurade att tro på sådana hjärnspöken och vidskepligheter", sa de.

Några århundraden senare då undervattensvärlden återupptäcktes då kom tiden från Oldton och framåt att betecknas som den "Snurriga tiden" på grund av vindsnurran.

detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Thomas Laurits Aabo 18 dec 2002 15:57