Mitt år som var...

Som alla vet så börjar det nya året den 1 Januari. Jag har en ny tidsräkning: mitt nya år började september 2001. Allt som har hänt mig efter det är mitt nya liv iallafall början på det nya livet jag lever nu. Låter detta förvirrande? Mitt liv är förvirrande vilket du snart lär märka. Mitt liv stannade den 10 september 2001 eller började, välj själv.

Den 10 september ringde min älskade pappa och berättade att hans magkatarr i själva verket var magcancer som hade spritt sig till matstrupen och att han snarast möjligt skulle bli opererad. Pappa blev opererad och en kamp för livet började för honom. I samma veva började min kamp mot min livssituation och jag ifrågasatte om detta var det liv jag ville leva.

Att jag inte älskade min man det var nånting jag hade förstått för ett bra tag sen men att ta steget och skiljas var nånting jag aldrig trodde att jag skulle hitta kraft till, hur skulle det gå för barnen och hur skulle jag klara mig? var tankar som ständigt malde i mitt huvud. Jag började med att vara otrogen som ett steg för mig själv att klara av att göra slut, fegt jag vet, men jag gjorde det för min skull och det var ingenting han skulle ha vetat om men naturligtvis så fick han reda på det och kanske var det lika bra. Han ville förlåta mig men jag ville inte bli förlåten. Försökte få honom att fatta det men vad kan man begära, bitterheten hos den som blir lämnad måste få läka ut innan man kan begära nån sorts förståelse.

Jag flyttade och var tvungen att lämna ena barnet, vårat gemensamma med honom, men jag hade inget val. Mitt andra barn som jag har med en annan man kom att bo växelvis hos mig och honom, ett så kallat varannanvecka-barn. Visste med tiden att det löser sig med mitt barn med min ex man.

Den andra smällen kom då min farmor dog i mina armar. Att detta skulle hända mig var på nåt sätt en förberedelse för vad som skulle komma. Men nåt positivit i allt elände var att jag fick ärva min farmors saker så jag kunde lämna min man utan att behöva bråka om det materiella.

Sommaren kom och jag bodde för första gången för mig själv på många år. Livet lekte och jag festade träffade en massa spännande människor. På nåt sätt så sökte jag mig till människor som hade berikat mitt liv innan jag gifte mig, jag var tvungen att börja där för att bli hel igen. Återupptog kontakten med kompisar som jag inte hade haft kontakt med sen jag gifte mig.

Min gamla lekiskompis behövde nånstans att bo och självklart så var hon välkommen till mig. Att människor förändras var ingenting som slog mig då. Anna, som vi kan kalla henne, flyttade in och att hon hade "konstiga" vanor var nånting som jag märkte ganska snart. Min lilla vän Anna hade förändras och det drastiskt. Helt plötsligt utan att jag märkte det så var jag inblandad i knarkaffärer och de mest skumma människorna kunde komma vilka tider som helst på dygnet.

Anna åkte ut med dunder och brak en tisdag. Jag förklarade för henne att min akademiska värld och min förra mans yrke inte går ihop med hennes flumvärld och att jag inte kunde hjälpa henne. Det enda spår efter henne är en telefonräkning på 4 000 kronor som damp ner häromdan.

Under tiden som jag har bott själv så har jag kommit underfund med att jag aldrig har älskat. Så himla bittert men sant, mina barn älskar jag men en man har jag aldrig älskat. Jag svor för mig själv att jag kommer aldrig mer att inte älska. Vad händer? Jo jag faller pladask rakt in i en ny kärlek men skillnaden var att jag gjorde ingenting för nånting. Jag gjorde det som kändes rätt jag gick på känsla.

Detta var kärlek! Jag vet för jag har känt på skillnaden.

Efter att Anna åkte ut så ringde jag upp en kompis som jag hade återupptagit kontakten med och berättade min situation. Det slutade med att vi beställde en resa utomlands och stämde träff där. Vi hade inte setts på 10 år men nu var det dags. En vecka i Spanien gjorde underverk jag var som en ny människa när jag kom tillbaka. Min stackars nya kärlek hade gått ner 5 kilo och tyvärr eventuellt varit otrogen också. Men jag förlät honom. Jag om nån vet vad det innebär att vara otrogen men jag vet också konsekvenserna av det, men men...

Det han inte visste om var att jag hade också varit otrogen med min gamla vän. Hej och hå vilket förvirrande liv man lever! Sagan slutar inte här, nu har jag en annan inneboende: min syster. Hon är tablettmissbrukare och efter ett självmordsförsök så måste hon ha tillsyn dygnet runt och vem fick ta det ansvaret? Jo, jag så klart. Skillnaden mellan Anna och min syster är att Anna tog uppåttjack medan min syster tar neråt.

Det är lugnare med henne här men samtidigt så hände det så mycket med Anna hela tiden, det var aldrig tråkigt det enda sorgliga var just att det var på grund av knarket som Anna var så "rolig". Sorgligt det med.

Ja hur gick det då för min pappa? Han kämpar vidare och jag gör allt för honom men att han kommer att dö det har hans läkare sagt. Men man kan aldrig veta när eller hur länge det kommer att ta, men varje dag är en kamp för honom. Allt detta som har hänt mig beror på min pappas cancer. Jag insåg att livet är för värdefullt för att slösas bort, man måste göra det man vill och det viktigaste av allt är att gå på känsla.

Frågan är när ska jag hinna sörja min farmor och när ska jag hinna sörja min skilsmässa och när ska jag hinna njuta av min nya kärlek? Hur kommer det sig att jag drabbas av allt detta och hur kommer det nya året 2003 att bli? Det enda jag vet är att mitt liv kan komma att ändras igen för jag kommer att leva mitt liv i fortsättningen på känsla. Känns det inte bra då kommer jag att göra nånting åt det.

Ja mitt liv går vidare och kanske jag skriver en fortsättning på mitt spännande liv... fortsättning följer!

Av Kristina Brännvall 18 dec 2002 17:55