Vi tänker inte låta Adnan skickas tillbaka!

De bodde kvar i Bosnien under kriget, men flyttade runt mellan rivningkåkar, gathörn och skogar i försök till skydd. Under kriget träffade barnen inte sin pappa speciellt mycket, och då de väl träffades var det ofta bara korta möten mitt i natten. Jag besparar dig resten av detaljerna, men det är ohyggliga minnen för Adnan.

På våren år 2000 kom Adnan och hans syster till Sverige tillsammans med styvmamma och hennes två barn, då 9 och 11 år gamla. De bosatte sig i Skepplanda och barnen började så småningom i skolorna i kommunen.

Om jag förstått det hela rätt fick de tidigare avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, men detta beslut överklagades. Den 2 december i år fick familjen ett nytt utvisningsbeslut. Detta beslut kan inte överklagas om
inte nya bevis som talar för att familjen ska få stanna, framläggs.

Vi i aktionsgruppens kärna, klass Es2a på Adnans gymnasieskola, fick veta det här måndagen den 9 december av vår teaterlärare som precis innan vår lektion varit på ett möte om utvisningen. Vi var alla överens om att det hela är fruktansvärt och att vi måste försöka göra något. Vi pratade om klassiska hjälpaktioner, till exempel att samla in protestlistor eller demonstrera, men diskuterade även om det fanns något annat vi kunde göra, när vi ändå är teater-esteter och har scenvana. Adnan hade när han kom till Sverige skrivit en text om sitt liv, som ett brev. Detta var vad vår lärare läste för oss för att presentera "problemet". Nu diskuterade vi om vi på något sätt kunde gestalta delar ur brevet eller på annat sätt utgå ifrån texten.

Redan nästa morgon delade vi in klassen i grupper, manus-grupp, PR/flygbladsgrupp, medie-kontakt-grupp och så vidare. Ett gäng tjejer från BF-programmet på skolan drog igång arbetet med protestlistorna.

Efter några omgångar av ändrade premiärdatum var vi överens om att samma torsdag skulle vi vara tvunga att visa upp det där vi ville visa, vad det nu skulle bli. Vi ringde all press vi kunde komma på, tryckte upp flygblad och lobbade ut över hela Sverige och samlade namn som blådårar.

Manusgruppen började se konturerna av vad som några dagar senare skulle vara en färdig protestaktion i föreställningsform som vi kallade det. Grunden låg i att läsa upp delar ur Adnans brev, Migrationsverkets beslut/argument och FN:s barnkonvention. Till detta skulle några personliga kommentarer och retoriska frågor tilläggas, till exempel: "Är det rätt att Migrationsverket står över barnkonventionen?..."

På torsdagen, Adnans 17-årsdag, samlades skolans elever, elever från kommunens högstadieskolor samt press tyvärr inte så många som vi ringt i gymnasiets idrottshall. Vi framförde vår föreställning och uppmanade folk att skriva under protestlistorna och skänka en slant till den insamling vi startat för att täcka kostnader för juridiska ombud och advokater. Idag har vi samlat in över 3000 namn och 3000 kronor.

I morgon tisdag skall familjen på ett möte med Migrationsverket för att få skriftlig delgivning av utvisningsbeslutet. Vi kommer att åka med upp till Trollhättan och demonstrera utanför Migrationsverkets lokaler. Idag har vi kämpat för att få det att funka med bussarna.

Det är väl ungefär så långt vi kommit nu. Skolans kurator och ett kompani andra vuxna är djupt engagerade i de processer vi elever inte kunnat deltaga i, där vet jag inte riktigt vad som händer... Men vad jag förstått har en
del information framkommit som skulle kunna stå som grund för ett överklagande. Bland annat har vi fått tag på en präst med terapeututbildning som efter ett samtal med Adnan formulerat ett intyg på att det bästa för Adnan
vore att stanna i Sverige. Detta används i samband med barnkonventionen samt portalparagrafen i utlänningslagen, att man ALLTID ska se till barnets bästa.

Av Estet-aktivisten 17 dec 2002 11:05