Skillnadens skillnad

Vi upplever oss som iakttagare av världen från en central punkt i vår tillvaro. Hela världen ja till och med tiden, när man tänker på det verkar vara centrerad kring oss själva. Vårt liv tenderar att vara en enda lång process under vilken vi, efterhand, förstår att vi i många avseenden ändå inte är världens centrum. Denna insiktsprocess gör dock att vi lätt glömmer den ursprungliga, världscentrala utgångspunkten och vad den innebär.

Men låt oss nu återvända till detta centrum och därifrån försöka förklara den mekanism som är i arbete när vi iakttar världen från detta centrum. Vi vill alltså förklara vårt uppfattande av världen.

Det normala vetenskapliga sättet att producera en förklaring, är att lägga fram hypoteser, som sedan på något sätt måste kunna kontrolleras. Men i det här fallet uppstår ett förnuftsmässigt problem! Det enda sättet att kontrollera vår hypotes är genom att lita till just det hypotesen skall förklara nämligen uppfattandet/iakttagandet av världen. Hur skall jag kunna lita på mina iakttagelser och verkligen förstå deras betydelse innan jag vet hur iakttagelseförmågan fungerar? Och, tvärtom, om jag nu inte fullt ut kan lita på mina iakttagelser, hur skall jag då någonsin kunna komma fram till hur iakttagelseförmågan verkligen fungerar?

Eftersom vi använder just iakttagelseförmåga när vi beskriver den fysiska världen, drabbas även denna beskrivning av samma trovärdighetsproblem. Den skeptiska skolan drar detta faktum till en extrem och menar att inget kan bevisas. Vilka följder skeptikern sedan drar av denna slutsats växlar. Vissa skeptiker anser att det inte är någon idé att fundera överhuvudtaget, medan andra endast väljer att se det som att ingenting är självklart. Skeptikernas stora filosofiska problem har alltid varit att de, i konsekvensens namn, borde vara skeptiska gentemot sin egen skepticism.

Men det finns andra förklaringsmetoder. Man kan försöka använda sig av den egna, inre, begreppsvärlden för att förklara det hela.

Men åter igen stöter vi på problem. Ett otal av de begrepp vi skaffar oss, grundar vi på det vi iakttagit. Allt vi iakttar översätter vi ju oundvikligen till tankebegrepp, även om vi nu inte sätter namn på alla dessa begrepp. Men likväl är iakttagelseförmågan som vi använder vid vår begreppsbildning inte förklarad och vi kan därför inte veta om dessa begrepp är korrekt uppfattade.

Det är dock populärt att påstå att till exempel de matematiska begreppen är a priori begrepp som är självklara och därmed inte beroende av det vi i övrigt iakttar. Att ett plus två är tre gäller ju alltid, så vitt vi kan förstå. I denna bemärkelse är matematiska begrepp tidlösa. Men hur bevisar vi att detta faktiskt är a priori? De flesta människor har levat i åratal innan de till exempel lär sig räkna till tio. Än längre tid tar det innan de behärskar elementära matematiska operatorer, för att inte tala om Pytagoras sats! Detta pekar på att matematik är något man lär sig empiriskt.

Så här långt verkar det uppenbarligen mycket svårt att bevisa att något begrepp överhuvudtaget är a priori.
Men vissa aspekter kan faktiskt, utan tvekan, kallas a priori. I min förra artikel "Vet du mer än du vet hur du vet?", tar jag upp exemplet med upplevelsen av rödhet och visar att denna upplevelse är vår egen mentala uppfinning som dessutom är fysikaliskt oförklarlig. Denna fundamentala oförklarlighet innebär faktiskt att rödhet är a priori! Vi bara vet och har aldrig behövt tänka för att kunna se det röda. Och detta gäller även upplevelse av värme, ljud, et cetera.

Men varför upplever vi och varför blir dessa upplevelser a priori? Rent evolutionärt kan vi peka på nödvändigheten att kunna urskilja saker. Ju bättre vi kan skilja på äpplen och löv, fast mark och håligheter, vänner och fiender, och så vidare, desto bättre är chansen att hinna föra sina gener vidare. Däremot finns, evolutionärt, ingen mening i att ha någon möjlighet att begripa vad denna urskiljning består i.

Jag bör nog inflika att jag anser det mentala är något ursprungligt, vilket jag kommer att påvisa efterhand. Sett med denna utgångspunkt kan evolutionen alltid primärt hänföras till mentala aspekter.

Låt oss åter igen ta exemplet med rödhet. Färgspektrat är vår mentala kodning av "åtskillnad i frekvens" inom en viss del av det elektromagnetiska spektrat den del vi kallar ljus av olika färg. Eftersom det är skillnaden som är det viktiga så att vi kan skilja saker åt, är det inte viktigt hur färgen i sig upplevs. Viktigt är endast att upplevelsen av färgen skiljer sig åt från hur vi upplever andra färger. Därför går det inte att fastställa de absoluta egenskaperna hos rödheten annat än att den skiljer sig från en annan färg.

När vi är barn får vi alla lära oss att den färg som vi upplever som den klara dagshimlens färg, kallas "blå". Hur sedan respektive person nu verkligen upplever denna färg, spelar ingen roll eftersom vi alla, hur som helst, kommer att kalla denna upplevelse för "blå".

Faktum är att urskiljning behövs för exakt allt vi gör. Sak måste kunna skiljas från sak och tanke från tanke. Utan åtskillnad vore allt bara ett slätt intet, eller allt. Likt en enda enhet utan någon enda dimension. Oändlig eller punktformig, fast inget av detta, eller både och. Vi har faktiskt ingen fullständig beskrivning att ta till eftersom en sådan beskrivning innebär att vi skiljer ut saker, vilket ger en motsättning gentemot det vi vill beskriva. Det hela är en parallell till de motsägelser jag tog upp i min förra artikel.

Här har vi en utgångspunkt som är en del av iakttagelseförmågan, snarare än något vi iakttar i sig. "Skillnad" är oberoende av tid och rum. Var finns till exempel skillnaden mellan en röd boll och en blå boll? Ingen annanstans än i din mentala värld! Även om du bränner upp dessa bollar, har du fortfarande skillnaden klar för dig efteråt.

Det riktigt intressanta är att vi här kan sätta en gräns för tanke och det vi uppfattar som den fysiska omgivningen! En gräns är "positionen" där något övergår till något annat, som alltså skiljer sig från detta något.
Inget vi upplever kan passera denna gräns eftersom all urskiljning då går förlorad. Om helt spekulativt något kunde "nå" oss från "andra sidan", skulle vi ändå aldrig kunna urskilja detta, vilket gör hela spekulationen onödig. Men denna spekulation är dessutom, i sig, bara dumheter. När vi spekulerar i att något skulle kunna "nå" oss från andra sidan denna gräns, motsäger vi ju själva gränsen, som ju är det viktigaste i sammanhanget. Problemet är dessutom att när vi nu skall diskutera begreppet "skillnad" som ju kan sägas ligga "på" denna gräns, är det praktiskt taget omöjligt att inte göra ett och annat övertramp. Till exempel gjorde jag nyss ett övertramp när jag sa att "skillnad" ligger "på" gränsen, fastän "skillnad" är omöjlig att placera!

Descartes påstod att "Jag tänker, jag existerar" var det enda vi kan vara säkra på. Jag påstår att "skillnad" är det vi först och främst kan vara säkra på.

Bara för att få någon typ av perspektiv av "skillnad", skall jag trots det omöjliga i det hela, nu diskutera vad "skillnad" är för något? Uppenbarligen har "skillnad" att göra med det mest fundamentala vi kan uppleva och den är därmed det mest fundamentala begreppet, utgörande en gräns mot alltets ursprung. "Skillnad" ingår i alla förklaringar och så även i denna. Det enda möjliga sättet att uttrycka skillnad på är att göra en åtskillnad mellan den aspekt av begreppet "skillnad" som vi kan tala om och den aspekt som utgör helheten.

För oss är alltså "Skillnad" primär, a priori, fundamental, et cetera. Utan skillnad kan inga begrepp urskiljas. Men "skillnad" innebär ju, i sig, att något måste finnas som kan skiljas åt. "Skillnad" innebär alltså "begrepp". Dessutom krävs faktiskt minst två begrepp för att man skall kunna göra en åtskillnad. Detta i sin tur leder vidare en begreppsutveckling som beskriver grunderna för "logiskt resonemang".

Hela detta tankesätt renderar faktiskt en mängd intressanta följder, som jag kommer att ta upp i ett antal kommande artiklar.

Bland annat går det att visa att hela den symboliska logiken resulterar ur skillnadsbegreppet en negation kan uttryckas som "skiljer sig från" och resten följer enligt resonemanget ovan. Därmed är den symboliska logiken bevisligen a priori och därmed är matematiken bevisligen a priori, vilket är något man tidigare bara kunnat anta.
Den symboliska logiken visar sig dessutom tillåta tidslighet och en fysikalisk koppling går därmed att göra. Den fysikaliska verkligheten visar sig vara en lågnivåtolkning av den mentala verkligheten och vi själva är en självklar komponent av allt, samtidigt som universum kan ses som en restprodukt i förhållandet till vårt "ego".
"Skillnad" visar sig vara en parallell till det fysikaliska begreppet "kraftfält" där våra mentala processer skapar begreppen tid och rum för att kunna urskilja och skapa ordning bland begreppen. Detta upplever vi som en fysisk verklighet med hastigheter, massor och energier. Den oförklarliga delen av våra primära upplevelser begrepp kan ses som den mentala varianten av de bevisligen obevisbara sanningar till exempel rödhet som jag talade om i min förra artikel. Et cetera, et cetera.

Stephen Wolfram skaparen av det berömda datorprogrammet Mathematica har nyligen, i sin bok "A New Kind of Science" ISBN 1-57955-008-8, lagt fram en teori som hur fundamentalt enkla logiska operationer kan generera fraktala resultat av en ogripbar dignitet.

Mycket av hans idéer verkar jag har ärligt talat bara hunnit bläddra i vissa kapitel komplementera mina egna teser på ett sätt som föder en teori, som inom ramarna för vad som är möjligt att förklara, visar på hur "skillnad" ger den värld vi lever i.

Av Anders Lundberg 17 dec 2002 14:14