När patetiken fick ett ansikte

Det är så mycket här i världen som har med omständigheter att göra. Vi vill så gärna att allt ska vara förklarligt. Uppspaltningsbart i orsak och verkan. En skiva är bra - och det här har jag både sagt, skrivit och hört - för att den uppfyller vissa villkor. För att den svänger, är tung eller vacker.

Vilket naturligtvis är skitsnack. I nio fall av tio handlar det om omständigheter. Skivan du älskar, skulle du hatat om det var ditt ex nya pojkväns band som gjort den. Skivan du hatar, skulle du älskat om du hört den för första gången när du var nyförälskad. Skivan du skiter i, skulle du älskat om den spelades hela din första Hultsfredssommar. Och så vidare.

Under andra omständigheter skulle jag med andra ord kunnat hata Manic Street Preachers "Everything must go". Men det gör jag inte. Jag älskar den.

Omständigheterna var naturligtvis de rätta. Jag var på den plats i livet alla tänkande människor förr eller senare befinner sig på. Allt var i limbo. Ska jag stanna eller ska jag gå? Och så vidare. Då var det någon som sjöng om en design för livet.

Jag föll handlöst. Jag blev beroende av den skivan. Jag älskar den fortfarande. Och det bästa av allt är att jag inte vet varför. Jag kan inte sätta fingret på en enda punkt som skulle kunna förklara varför den tränger sig på så intensivt varje gång jag lyssnar på den.

Eller jo en, kanske. Den är patetisk. På ett självklart, teatraliskt sätt. Precis som alla är patetiska och teatraliska någon gång livet. Må vara att vissa är mer patetiska och teatraliska än andra. "Everything must go" skriker. Nån gång tror jag att jag kallat den för ett "vackert skrik på hjälp". Det stämmer rätt bra. Man måste vara patetisk för att beskriva något patetiskt.

Manics är ett av de där banden som ingen tycker är halvbra. De stämmer faktiskt in på den trötta klyschan om älskar eller hatar. Poserande bögar, säger vissa. Absolut, säger jag. Pretentiösa konststudenter utan självdistans, säger andra. Kan du haja att de är, säger jag.

Vartenda motargument mot Manics stämmer. Men vartenda motargument kan också användas för att beskriva varför de är bra.

För det är ju så: man vet att något är bra när man inte vet varför man älskar det.

Jag är naturligtvis inte med och tävlar om Rock manager Gold. Ville bara med detta uppmana er att skriva om era bästa skivor.

Av Kalle Dixelius 17 dec 2002 16:43