Att stjäla ett barn

Jag har blandat vällingen i nappflaskan vid alla tillfällen våra barn druckit välling sedan 1999. Ibland har de fått kall välling. Jag har gjort något mycket värre än att byta blöja för ofta - jag har bytt blöja för sällan. Vi har klämt vår sons tumme i balkongdörren, skrikit fula ord åt barnen och burit oss allmänt olämpligt åt. Det är något jag tror vi har gemensamt med ungefär alla föräldrar jag känner. Ingen är perfekt.

Dessutom hade jag själv trots en 250 högskolepoäng varav dock inga i geografi förmodligen svarat att Sydney är huvudstad i Australien. Så jävla obildad är jag.

Ändå förefaller ingen ha kommit på idén att ta mina barn ifrån mig.

Jan Josefsson brukar vinkla sina reportage ganska kraftigt och jag har oändligt svårt att tro att vällingskak och förtidiga blöjbyten verkligen ligger bakom att man tvångsomhändertar ett barn - för barnets bästa.

För det är barnets bästa som ska vara i fokus och inte föräldrarnas. Där brukar kontakten med de biologiska föräldrarna betonas så in absurdum att knarkare, alkoholister, barnmisshandlare med flera ändå får ha kvar sina barn. Läste om en treårig flicka som bott flera dagar med sina döda föräldrar i en lägenhet. Föräldrarna låg döda på köksgolvet och flickan sov mellan dem varje natt och överlevde genom att hon kunde öppna kylskåpsdörren och dricka lite filmjölk. Notisen avslutades med att föräldrarna var kända knarkare. Då undrar man ju hur i hela friden "kända knarkare" kan få ha vårdnad om en treåring? När suget sätter in så kommer de inte att ta hand om henne och det vet man ju. Ofta tycker jag att de sociala myndigheterna ingriper försent och för fegt.

Men inte i Oskarshamns kommun inte. Låt säga att kommunen har rätt i sin bedömning att de mycket snälla och välmenande paret inte klarar av att ta hand om ett barn på heltid. Föräldraskap kan vara ganska påfrestande och framförallt när ett barn blir större och rörligare så krävs det att man tänker "i förväg" hela tiden. Låt säga att kommunen har rätt. Då återstår ändå en rad stora frågetecken.

Varför fick inte morföräldrarna ta hand om barnet? De har uppenbarligen klarat av fyra egna barn tidigare. Men värst av allt - om nu barnet ska lämnas bort till andra: Barnets föräldrar är skötsamma, välmenande, snälla, mycket intresserade och dessutom de viktiga biologiska föräldrarna - hur i hela jävla friden kan man ge dem ett så ytterst begränsat umgänge med stt barn som några ynka timmar varannan vecka???

Jag vet hur det är att ha en tremånaders bebis. Hur kroppen fortfarande är ganska nyförlöst. Hur hormonerna fortfarande rasar. Hur man efter några timmars bortavaro från sitt barn längtar och bara måste titta så att barnet mår bra. Hur man inte kan se sig mätt på sin sovande älskling och hur brösten hårdnar och svämmar över bara av att man tänker på sitt barn. Hur det hungriga barnet tystnar bara av att komma i mammas famn och känna den välbekanta lukten, höra den välbekanta rösten. Hur barnet i timmar kan iaktta ens ansiktsdrag för att plötsligt ge ifrån sig det mest strålande tandlösa leende. En umgängesrätt på några ynka timmar varannan vecka är så grymt och så onödigt att det faller tillbaka på kommunen. Här framgår att det inte längre handlar om att tänka på barnets bästa utan det blir tydligt att det måste finnas mer grumliga motiv; någon personlig vendetta eller en sadistisk form av maktmissbruk.
I och med de här frågetecknen faller också förtroendet för det grundläggande beslutet. Det blir så uppenbart att handläggningen av fallet varit slarvig, olaglig och illasinnad.

Huvudansvariga politikern tycker synd om sig själv för att hon fått 600 otrevliga mail för något som hon bevisligen har gjort. Hon säger sig veta att hon gjort rätt, men vill inte berätta på vilka grunder med hänvisning till sekretessen. En sekretess som de berörda som sekretessen ska skydda redan har hävt. Jag känner ingen sympati alls för henne. Tvärtom - att hon kan vara så patetisk att hon gråter för sin egen skull på en presskonferens som handlar om ett par som blivit bestulna på sitt barn - det stärker mig i tron att det är en människa totalt utan inlevelseförmåga i andras situation som är ytterst ansvarig för beslutet. Hon borde istället tycka synd om Lars-Erik och Karin som blivit av med sitt barn. Och göra någonting åt det.

Deras barn känner inte längre igen dem. Vänta inte på någon utredning medan tiden går. Öka besöksfrekvensen NU!

//maila gärna denna artikel vart fan som helst och skriv under - bara det händer något//

Av Anna Linusson 13 dec 2002 11:06