Det vakande ögat del 2

Han släpade sig till telefonen.
Funderingar hade funnits på en portabel, men det hade fått anstå.
Han lade handen på luren. Signalen kom innan han hunnit lyfta luren. Det ringde. Vem kunde det vara?
Att bli uppringd var lika sällsynt som att få dambesök, om man bortsåg från Berit och Anna.
- Ja, det är Edvin Adler.
- Gubbjävel, jag vet nog att du såg.
Små skarpa blixtar skyndade förbi hans ögon. Hjärtat körde in i en återvändsgränd. Det var galningen, men hur...?
- Du undrar nog hur jag vet att du sitter bakom dörren, va? Saker man ser, gubbe lille.
- Va..Vad vill du, stammade Edvin.
- Skrämma skiten ur dig ditt svin. Hade du tänkt ringa snuten, va?
- Nej..Nej då, aldrig.
- Ljuga kan du inte heller ditt gamla åderbråck. En sak skall du ha jävligt klart för dig. Kommer snuten, dör du. Fattaru, eller...?
- Ja..Ja då.
- Bra, men jag kanske kommer bort och knäpper dig ändå.

Edvin hörde hur mannen skrattade, rått och elakt, när han lade på luren.
En evighets sekund. Edvin hade aldrig förstått innebörden av uttrycket. Inte förrän nu.
- Ja, herregud Alma vad har jag hamnat i.
I vanliga fall pratade han inte för sig själv. Men detta var inget vanligt fall. Långt därifrån. Han lämnade telefonen i klykan och siktade in sig på barskåpet – ett gammalt ekskåp i hörnet av vardagsrummet. Dörren var trög, gångjärnen gnisslade, det var första gången på flera år som skåpet fick öppna sig för en besökare.
- Om jag inte missminner mig skall det stå en gammal skotsk whisky i ett hörn.
Rösten darrade när han försökte övertyga sig själv om att han behövde något stärkande. Trots tiden på dygnet. Trots blodtrycket. Trots att han varit nykterist halva sitt vuxna liv.

Han tog ett dammigt glas från vitrinskåpet och hällde upp en försvarlig mängd brun dryck. Sjönk ner i tv-fåtöljen och begrundade sitt öde. Vad fan skulle han göra?
Han svepte whiskyn i ett drag.

Det var när han för tredje gången skulle fylla på sitt glas, som han såg bilen. Klassiskt blå och vit. Det stod polis på sidan.
Den svängde in på parkeringen och stannade. Helvete!
Någon måste ha hört, trots allt, och sedan ringt polisen. Mördaren till granne skulle dock anta att det var Edvin som anropat ordningsmakten.
Något han skulle få betala för. Närmare bestämt med sitt liv.

Så, i ett plötsligt ögonblick av klarsyn insåg han vad han måste göra, och det snabbt.
Han drog ut byrålådan i tamburen med ett ryck. Där låg den. Revolvern. Gammal och dammig, men fullt funktionsduglig, hoppades han.
- När fick jag tag i den här, undrade han samtidigt som två kulor gled in i magasinet.
Minnet svek honom. Återigen. Demensen gjorde större och större intrång på medvetandets domäner. Detta var ett tydligt tecken. Nog funderat. Här fanns endast tid för handling. Spriten började värma i de kalla ådrorna. Med ens blev det lättare att röra sig.
Han öppnade sin dörr, tog sig ut i loftgången och var på väg.

Ångestkänslor blandades med alkoholångor i ett kaotiskt inre. Kroppen var i uppror. Själen red rodeo. Mind over body.

Han var framme vid dörren. Visst hette de Alm. Edvin såg sitt pekfinger trycka på ringklockan. Han hörde steg. Dörrhandtaget trycktes ned. Dörren öppnades.
- Vad är det..., mannen avbröt sig själv när han såg den gamle mannen.
- Nej men se på fan. Storfrämmande. Kom in och ta dig en grogg för helvete!
Mannen skrattade högt och höjde ett immigt glas. På närmare håll såg han ut som ett monster, konstaterade Edvin medan han höjde höger hand.
- Men...
Mannen tappade glaset när han såg pistolen. Han sträckte sig efter sin egen. Men det var för sent. Alldeles för sent.

Med alla krafter han kunde uppbringa drog Edvin in den döde i parets kök. Där låg även den döda kvinnan.
Edvin torkade av sin revolver och placerade den försiktigt i kvinnans hand. Sedan hämtade han mannens pistol och lade den bredvid den döde galningen.
Hallmattan, som var full med blod, fick han ta med sig. Han lyfte den och steg ut i loftgången.

När han stängt dörren till det döda parets Alms lägenhet öppnades hissdörrarna längre bort i gången. Ut kom polisen.
Med förvånad min konstaterade han att det var en ensam kvinna. Om det var en skottlossning man åkte på borde det väl vara fler?
Kvinnan kom mot Edvin. Hon såg snäll ut.
- Fin matta. Lite udda med det där röda mitt i mönstret, kommenterade hon när hon passerade.
Vad är det som händer?
Håller jag på att bli tokig?
Tankarna lekte tafatt i hans virriga hjärna.
I en dimma såg han polisen närma sig gamla fru Leanderssons lägenhet. Hon ringde på. Dörren öppnades. Långt, långt bort kunde han höra det:
– Hej, mormor!

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Mikael Gustafsson 04 dec 2002 09:26