Livet och långkalsongerna

Och inte blir det bättre för att man kliar tillbaka. Det blir bara etter värre. Det enda som verkar ge varaktig lindring är att ta av sig eländet. Att klä av sig sin irriterande existens. Men då blir man genast varse dess andra framträdande egenskap; existensen klibbar. Likt ett kladdigt klister vidlåder den mitt liv och mina försök till mental befrielse.

Klet och smet, drivor av klistriga begär och längtor, så ser det ut mina vänner! Ju mer jag vrider och vänder på mig, skruvar och rister på mig i mina försök att göra mig kvitt mina ixoida yllepaltor, desto hårdare verkar de klibba fast.

Så vad är då lösningen? Jo, jag har kommit fram till ett svar. Lösningen är, paradoxalt nog, att inse att det inte finns någon lösning. No solution! At all! Och när man så låter sig översköljas och fullständigt marineras i denna grundläggande insikt om existensens djupt liggande villkor, så inträder det fantastiska miraklet: stickigheten och klibbet rinner bort, liksom av sig självt.

Vilken befrielse! Vilken lindring! Vad jag talar om är inte en försoning eller kapitulation inför tillvarons brister utan en slags illusionslös tillfinnandets omedelbara bara-vara-till-just-nu-och-här. I dessa stunder känner jag mig fullständigt återupprättad, som människa. Men då brukar en liten ynklig gnista av f ö r h o p p n i n g a r förstöra allt för mig. En liten envis vilja, som alltid lyckas leta sig fram i någon svag sprickbildning, börja sippra igeom min behagliga tillvaro och förgifta min ro. Först smygande, det börjar nere vid anklarna. Sedan allt djärvare, upp för vaderna och knäna. Och innan man vet ordet av så står man där igen med sina stickiga kalsonger och vrider och skruvar på sig.

Min slutsats kan därför bara bli denna: varats oundvikligt schizofrena tillstånd kan endast geneomlevas på ett drägligt sätt i fulländad paradox och illusionslös lätthet. Det är det enda mänskliga tillstånd som låter en andas fritt och tänka stort. Det är det enda som genom det yttres tvång frigör anden. Konsten blir till det schizofrenas frigörande tvångströja. Där har ni svaret på hur man kan utstå livets alla grova yllekalsonger, tills någon släcker ljuset för gott.

Av Lena Jovanovic 03 dec 2002 16:03