Det vakande ögat, del I

Edvin Adler satt som han brukade när han löste korsord. Med huvudet vilande i den stöttande vänsterhanden. Den högra axeln var något uppdragen. Det var den alltid när han var spänd.

Han var nära lösningen nu. Det brukade han vara. Han gillade korsord och de verkade gilla honom. Det blev ett tjugutal i veckan. Gärna ett till morgonkaffet. Sedan ett efter lunch. Så såg dagarna ut. Edvin Adlers, alltså.
I varje fall de senaste tio åren. 92 gick hans kära Alma bort. Slaganfall och inget blev sig likt.

När han tänkte efter hade gångerna han lämnat lägenheten – alltsedan den dystra septemberdagen – kunnat räknas på ena handens fingrar. Den högra, för han höll huvudet i den vänstra. Fyra kom han fram till och varje gång hade varit ett helvete.

Aldrig mer skulle han lämna sin varma, trygga lägenhet. Allt han behövde fanns ju innanför dessa fyra väggar. Hemhjälpen handlade åt honom, en snäll flicka den där Anna.
Lite mager dock, men det är de ju alla nuförtiden, tänkte han medan pennan fyllde i Cheops som svar på stor stenig triangel.

Och städa och laga mat gjorde han själv. Gammal kock som han var. Låt vara i storköket nere på varvet, men ändå.
Sedan kom ju Berit och hälsade på, då och då. Berit var Edvins och Almas enda barn. En olycklig kärlek och två missfall hade satt sina spår i flickstackarn.
Livsgnistan var borta, liksom. Tacka katten för det, funderade han medan han slog i synonymordboken.
Ett annat ord för avlopp. Inte kloak dock.

Nej, Berit hade det inte lätt. Det var nog bara författardrömmarna som häll henne vid liv. Hemska tanke. Hon hade blivit refuserad tre gånger och nu var hennes memoarer nästa projekt. Memoarer, tösen var ju bara 50. Inte var det dags än inte. Han måste prata med henne nästa gång hon kom på besök.

Det var ju bra i alla fall. Att de skulle ha något att prata om. För det kunde bli tysta tillställningar när hon kom och hälsade på, Berit.

Han hittade ordet. Det sista. Vask, givetvis.

Kaffet var urdrucket och korsordet klart. Han gjorde några smärre försök att mjuka upp höger axel. Det krasade oroväckande. Brosk och ben i en ohämmad symfoni. Men de lätta ilningarna talade för att cirkulationen satt fart igen. Med stöd av käppen tog han sig ut i hallen. Lägenheten var inte planerad för gammelfolk.

För att nå hallen från köket var han tvungen att gå igenom en lång korridor. Det var jobbigt, för det var i dessa rum han tillbringade större delen av sin tid.

Men vad han hade förstått av fastighetsskötare Bengtsson, så såg alla lägenheter i huset ut så här. Och att flytta var det ju inte tal om. Han intalade sig att motionen var bra för honom och hans hjärta.

Så var han äntligen framme. Vid ytterdörren. Han var tvungen att pusta ut – tre djupa andetag – innan han drog fram stolen till dörren och satte sig.

Detta var, näst efter korsordslösandet, hans käraste sätt att få tiden att gå. Tidsfördriv hette det visst nuförtiden, filosoferade han medan han makade sig tillrätta framför titthålet i dörren. Eller, det vakande ögat, som han själv kallade det.

Lägenheten var perfekt placerad i änden på en lång loftgång. Denna eminenta placering – ett tungt vägande själ varför han inte ville flytta – gjorde det möjligt att blicka ut över fem dörrar.

Denna övervakning hade tagit sin början strax efter att Alma lämnat jordelivet. Till en början hade besöken vid det vakande ögat varat någon timma per dag. Men det hade snabbt utvecklats, för att nu – tio år efter starten – likna ett jobb.

Dock var han mycket förtegen om sitt intresse. Den enda som hade anledning att misstänka något var Berit. Inför ett av hennes besök hade han somnat i stolen. Detta tillsammans med det faktum att han glömt låsa dörren, gjorde att hon tog honom på bar gärning, så att säga.

Han mindes ett försök till en vit lögn, men den var förmodligen dålig, för han hade glömt hur den löd.

Trots hans ringa tyngd knarrade stolen oroväckande när han satte sig. Den gamla fyrbenta vännen var pensionsmässig sedan länge, men den fyllde sin funktion. Genom åren hade Edvin betraktat stolen mer som en kollega, den tysta och trofasta sorten. Någon man inte behövde kallprata med.
Egenskaper Edvin satte värde på. Därför behöll han stolen.

Så satte han ögat mot hålet – för att det inte skulle skava hade han försett kanten av titthållet med skumgummi – och började förmiddagspasset.

Klockan hade just passerat nio och familjerna Berg och Svensson – dörr ett och två – hade sedan länge lämnat hemmen för ännu en dag på jobb, skola och dagis.
Bakom den tredje dörren, som mycket sällan öppnades, åldrades gamla fru Leandersson i tyst ensamhet.
Tanken på att besöka henne dök upp då och då. Två människor - ensamma och erbarmliga - i väntan på det oundvikliga, måste ju ha saker att prata om, funderade han då den fjärde dörren slogs upp på vid gavel.

Paret, de hette Alm trodde han, som lämnade lägenheten, gjorde så med allt annat än diskretion. Mannen – en grotesk varelse, med ett vildvuxet helskägg och alldeles för små byxor – hade en ful ovana att prata högt. Idag skrek han.

- Ditt lilla luder. Kom nu annars slår jag in skallen på dig.

Kvinnan kom ut, eller rättare sagt det som var kvar av henne. En levande död, tänkte Edvin medan han såg en benig hand föra nyckeln till låset.

Blek, tärd och livlös kompletterade hon sin galning till man. De var i sanning ett osannolikt par, konstaterade Edvin när de försvann i riktning mot hissen.

Men vänta, vad händer nu!

Trots den tunga medicineringen mot sitt höga blodtryck, kände Edvin hur pulsen skenade. Paret stannade innan hissen och att döma av kroppsspråken var de inbegripna i ett allt annat än angenämt samtal.

Och så, som en blixt, kom slaget. Mannens högerhand släppte påsen den höll i, för att börja en färd som slutade i kvinnans ansikte.

Hon föll handlöst bakåt, slog i väggen och segnade ner på det kalla golvet. Edvin tog några djupa andetag, måste få kontroll över kroppen igen.

Han torkade bort en svettdroppe som letade sig ner mot det vakande ögat.

Mannen drog upp kvinnan, men släppte henne igen. Han stack handen innanför jackan, drog fram en pistol, satte den mot kvinnans panna och tryckte av.

Edvin skulle senare förvånas över hur klart han noterade varje händelse i denna bisarra scen. Ett skeende där varje aktion var mer osannolik än den förra. Som om hjärnan handlade utan känslans medgivande. Förnuft och känsla, kanske det, men först efter en stund.

Den väntade knallen uteblev, snarare lät det som en dov duns. Mannen hade ljuddämpare.

Edvin väntade på att någon skulle öppna en dörr. Kika ut och fråga vad fan det var fråga om. Någon måste ju ha hört. Men nej. De fem dörrarna förblev stängda.

Mannen släpade sin döda partner mot den fjärde dörren, öppnade och försvann in. Han kom snabbt ut igen. Beväpnad med hink och skurborste. Snart var blodet utanför hissen borta.

Edvin kände pulsen banka i tinningarna. Han var enda vittnet. Helvete!

Men med en sann yrkesmans lojalitet fortsatte han att följa skeendet med blicken. Hur vämjelig och grotesk situationen än tedde sig, skulle han fullfölja sitt jobb. Övervaka och överväga.

Överväga vilken åtgärd som var lämpligast i denna situation. Att han, Edvin Adler, skulle öppna dörren, halta fram till mördaren och andfått förklara att han sett allt var uteslutet. Det skulle förmodligen bara leda till ännu ett dödsfall. Hans eget.

Nej, det enda som fanns att göra var att kontakta polisen. Lagens långa arm. Sagt och gjort.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Mikael Gustafsson 03 dec 2002 15:45