Ingenting är längre som förut

Ingenting är längre som förut


Hon tog hans hand. Som om det var den naturligaste sak i världen. Aldrig tidigare hade de rört vid varandra, mer än när de oväntat, men ändå välkommet, snuddat vid varandra i busskön. Eller när de råkat sätta sig bredvid varandra på tåget, när deras blickar flyktigt möttes då de båda tittat ut på den rusande världen utanför. Innan hade de bara kommunicerat med blickar, ögonkast och gömda leenden. Nu var beröringen omedelbar, hans hand hade vilat på den uppslagna boken han hade i knäet och som på en given signal hade hennes varma, lite fuktiga hand slutits om hans. Han tittade på deras händer som låg där framför honom. Detta hände här. Och nu.

Hon visste inte varför hon gjorde det, bara att hon måste. Bara måste. Tåget rusade fram och så gjorde också hennes hjärna, puls, hjärta. Ja, hela hennes kropp gjorde uppror mot tankarna som inte fick finnas. Kroppen kändes för liten för det hon kände. En känsla hon inte hade haft sedan…
Förbjudna tanke. Bort.

Äntligen! Nej, så kan man ju inte tänka. Varför inte? Hennes hand hade varit så bestämd, men ändå så försiktig. Deras händer möttes till en varm, pulserande hjärtpunkt som sände ut signaler till dem båda. Tecken, som borde vara varningar, men som var så ljuvligt bedövande. Intensiva angrepp som borde avråda och bestraffa, men deras känslor sammanstrålade till en och samma: innerlig värme och sensuellt begär.

Förbjudet, förbjudet, förbjudet.

Känslan var jublande, hänförd. Minnet av något som hade varit. För länge sedan hade de båda upplevt denna lust, denna passion att få ge sig hän, förtjusas, ivrigt förvänta, längta och brinna. Att försvinna in i varandra. Viljan att bara finnas för varandra. Nu var orden slut – det fanns inget mer att säga.

Nästan i samma ögonblick - som på en given signal - såg de på varandra och det var som om de hade känt varandra i tid och evighet. Hon log och kramade hans hand lite hårdare och han svarade genom att lägga sin högra hand på deras omfamning. Blickarna släppte inte taget, de sökte ett svar på något de undrat länge. Varför blev det så här? Vems är felet? Kan vi reparera skadorna som vi åsamkat varandra, såren som vi vållat själva?

Tåget stoppade och startade. Människor i strida strömmar knuffades för att komma av och på i den tidiga morgontimmen. De märkte inte de rusande pendlarna, i deras tillvaro fanns bara olycksdigra tankar. Vånda och ängslan för att komma tillbaka till samma gråa existens. Ett varande som bara gick och gick utan något förändrades.

Ingenting av det som fanns där hemma fanns här nu, endast förnimmelsen av att synas, existera och bekräftas. Hon och han hade båda tagit ett steg som tog dem ut i något okänt, men ändå bekant. Välkänt, för att deras nya steg hade tagits med säkerhet och beslutsamhet för länge sedan. Det var egentligen inget besynnerligt med deras kontakt, förutom att aktörerna kunde förväntas vara några andra. Så som det hade varit i det förflutna, med dem som inte var här. De som var där hemma, intet ont anande.

Oro blandad med mild lätthet strålade från denna kvinna som satt bredvid honom. Hon som fanns där varje morgon, varje dag önskade han hennes närhet. Utan att veta varför ville han vara hennes, hon skulle vara hans. Varför? För att fylla dessa tomma ord som utgjorde hans vardag och som ansträngt deras tillvaro, gjort livet outhärdligt. Fanns det en väg tillbaka till detta nya, outforskade som för närvarande återgått till ett till synes evigt trampande på slitna vägar utan grönska. Utan mål, utan mening.

Lycka, lycka var det enda hon kände. Den fanns inuti henne, svävande i varje andetag. Var den verkligen osynlig? Denna känsla som fanns i hans kramande hand och som gav bränsle åt drömmar för länge sedan uppfyllda. Isade förhoppningar. Otillfredsställda av vem? Kanske av henne själv om hon hade kunna se utifrån någon annans perspektiv. Kanske det fanns mer än hon som vandrade barfota över stubbade åkrar. Kanske någon som fanns, som hade funnits i hennes närhet så länge hon önskade. Han som existerade och fanns till hands, som kände henne. Han kände henne alltför väl, hennes fel och brister, utbrott och ironi. Utjämnande med kärlek och glädje, glöd och energi. Vem kunde stå ut med hennes utmärkande drag utan förvarning? Dessa egenskaper som var hennes, men också deras tillsammans. Karaktärsdrag som var hennes personlighet. Detta jag som tillsammans med honom blev och var ett vi.

Han förnam hur det kändes då de möttes för första gången. Han log för sig själv, mindes hennes blyghet och osäkerhet. Om hon bara hade vetat hur rädd han varit! Skräckslagen för att säga fel saker. Hur många år sedan var det egentligen? Tonåringar, men ändå redo för ett liv tillsammans. Det visste de inte då, men deras tillvaro flätades samman från den stunden. Om han bara kunde fånga de dagar, de känslor som tagit till flykten!

Det gällde att blåsa liv i det som fanns, som fortfarande andades. Inte försöka ge liv åt tomma skal. Höljen som lovade åtrå, men som varslade smärta. Passion varar för stunden, men ett liv i lycka fordrar mer än så.
Tåget saktade in och hon lade mjukt sin hand på hans axel då hon reste sig för att lyfta ner sin väska. Han reste sig för att lämna plats till henne och för en tusendels sekund var deras andning en och samma.
– Jag är framme.
– Jag med.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marie Torshed 02 dec 2002 13:46