Att knarka adrenalin

Mikael var ett oroligt barn. Det är svårt att veta exakt varför. Kanske var det ingen som såg honom. Eller kanske fick han aldrig höra att han var duktig. Möjligen var det någon form av trots. Han lärde sig tidigt att anstränga sig för att få bekräftelse. Men det var något annat också. Han njöt redan under barndomen av risktagande och att befinna sig "på gränsen".

Som 5-åring visade Mikael trots sin ringa ålder ett tydligt mönster. Lekarna var av det mer fartfyllda slaget som ofta slutade med öppna sår. Att söka det förbjudna var självklart. Till exempel springa över den stora bilvägen eller tävla på cykel tills någon trillade omkull.

En av Mikaels vänner hette Patrick. Det var en pojke som bodde i samma kvarter och han var också ett oroligt barn. De två pojkarna lekte ofta tillsammans under sin uppväxt.

När de var 9 år var den populäraste leken Andra världskriget. Mikael och Patrick kallade sig själva för Nioåringarna. De var hjältar som stred mot Hitlers onda armé och ibland gick det vilt till. Patrick kunde ringa till Mikael och fråga:
- Ska vi leka nioåringarna?
- Javisst, vi träffas vid gömstället!, svarade Mikael.

Leken innebar ofta att man klättrade upp på garaget eller hustaket för att få överblick och god möjlighet att knäppa så många tyskar som möjligt. En dag fick grannen syn på Mikael när han låg längst ut på taknocken och tittade ner över gatan. Grannen ringde Mikaels pappa som blev vansinnig. När pappan kom ut genom altandörren och skrek, blev Mikael så rädd att han nästan trillade ner.

Vid 10 års ålder hade man växt ur hjältarnas namn och därmed var det dags för en ny lek. Inspiration till nya lekar hämtades oftast från sådant som mamma brukade tjata om att man inte fick göra, till exempel leka på järnvägen eller nere vid ån där man kunde drunkna. Järnvägsleken var populärast. Den började med insamling av ölburkar som varsamt och metodiskt placerades på järnvägen. Sedan låg man i diket bredvid järnvägen och väntade på ett tåg. Det var alltid en kick när tågtutan hördes och man visste att snart skulle det vina krossade ölburkar runt öronen. Rekordet var när de hittade 22 burkar att lägga på rälsen. Leken fortgick tills Mikael var nära att bli krossad av tåget. Han såg döden i vitögat. Patrick blev likblek och Mikael bar med sig minnet som en härligt rus. Dags att hitta tuffare kompisar. Eskalera.

Mikael började leka med de tuffa grabbarna i kvarteret. De tuffa grabbarna var några år äldre och det var ett privilegium för Mikael att bli accepterad i gänget. En lek var att reta Jesus-Robban. Mikael och de tuffa grabbarna brukade reta Jesus-Robban för hans mamma och pappa trodde på Gud och var strängt religiösa.

En gång när Mikael såg Jesus-Robban en bit ner på gatan tänkte han "skrämma skiten" ur den lille stackaren. Tuffa grabbarna var inte med. Det här var en uppgörelse mellan de två och ingen annan. Mikael hade nämligen börjat misstänka att Jesus-Robban innerst inne var en väldigt tuff pojke. Det blev ett Chicken Race. Mikael tog fart med cykeln och kom med blixtens hastighet farande mot den yngre, religiöse pojkstackaren. Tokfan flyttade aldrig på sig. Mikael körde rakt in i sidan på Jesus-Robbans cykel med en stenhård smäll. Lillpojken åkte i gatan och Mikael gjorde tillsammans med sin cykel kvarterets värsta cirkusnummer någonsin. En megavolt innan han landade på arslet och fick cykeln över sig. Det svåraste var att hålla gråten borta medan Jesus-Robban skrattande såg på. Pojken hade ju Guds styrka i sig och var modig som Fan själv. Sådant kan man inte konkurrera med. Hädanefter kallade Mikael honom kort och gott för Robert och han fick vara med och leka. Respekten var vunnen. Betänk att detta var före cykelhjälmens antågande på marknaden. Pojkarna hade tur.

Mikael tog med den tuffaste av de tuffa grabbarna till mormor en gång. På vägen hem kom ett åskväder över dem.
- Kom igen, vi klättrar upp i hoppbacken! sade Mikael som just kommit på att man skulle undvika höga platser när åskan gick. Det hade mamma sagt. Efter den mödosamma men härliga klättringen stod de en stund på den fallfärdiga hoppbackens topp i regnet och tittade på utsikten. Då kom Mikaels tuffa kompis på en annan lek.
- Vi cyklar nerför Mormorsbackarna utan att hålla i styret och man får inte trampa, bara rulla. Den som kommer längst ut på Mormorsbron innan cykeln stannar, han vinner.

Föga stördes de små pojkarna av att man under färden måste korsa flera vältrafikerade bilvägar. Leken var rolig men Mikaels cykel rullade sämst.

Så här fortsatte det i livet, men låt oss hoppa över några år. Tonåren handlar ändå bara om att supa, slåss och träffa första kärleken. Mikael blev äldre och hittade så småningom en ganska extrem sport värdig en snart vuxen ung man. Karate. Det intresset höll i sig ett tag. Konstigt nog blev Mikael lugnare och fick ut mycket av sina aggressioner via träningen. Otyglade slynglar kan ofta finna en ro i dylika träningsdiscipliner. Några år gick av hyfsad harmoni.

Och så, under sin tid på högskolan, sugs han in i kraftmätningarnas värld igen. Dricka öl i kapp stående på händer, visa snoppen för tjejerna och klättra ikapp uppför stuprännan till det tre våningar höga studenthemmet under stark alkoholpåverkan. Som tur var hade Mikael glömt att stänga fönstret i sitt rum på tredje våningen, annars hade det blivit farligt att ta sig ner.

En dag får stuprännekompisen nys om en klätterkurs. Och så äntligen hittar Mikael ett naturligt sätt att kontrollera sitt behov av spänning. Tokmönstret fortsätter delvis såtillvida att Mikael tycks uppskatta klätterleder som är av det farligare slaget. Sådana som de flesta undviker. Dåliga säkringsmöjligheter och risk för långa fall ska det gärna vara. En alldeles speciell känsla får han av de där lederna som brukar kallas "luftiga" i klätterkretsar. Det är exponerade leder där man verkligen känner höjden och slukas upp av sin litenhet, och bergets väldighet. Det får honom att känna sig som en fri fågel. Han känner livet starkare än någonsin.

Mikael känner sig också som "Kropp på topp" den gången han och en vän anlitas för att dansa balongdansen på en dammiddag. Dessvärre får de inte tag i några ballonger utan tvingas använda papptallrikar. Struntsamma, snopparna fick de i alla fall visa.

Några år av fanatisk träning och resor till olika berg följer. I klätterparadiset Verdon i Frankrike upplever han något speciellt. Hängandes på den 300 meter höga väggen hör Mikael hur det viner och fladdrar en liten bit utanför honom. Det är så kallade "Base-jumpers", de mest extrema fallskärmshopparna som handlöst kastar sig ut från berget och släpper ut fallskärmen så sent som möjligt. "Wow!" Eskalera. Ja, kanske det hade blivit så om inte Mikael hade råkat ut för en liten kris. Han upptäcker nämligen att fanatisk klättring och relationer inte fungerar så bra ihop. Det aktuella förhållandet spricker. Precis som det förra gjorde.

Livet har sina faser. Mikael börjar tänka om. Kanske har klättringen bara varit en flykt från någonting. Någonting som måste lösas. Vad är egentligen viktigt i livet? Klätterintresset avtar. Han funderar över vad som drev honom och vännerna till att lägga så mycket energi på klättringen. Vissa var rena sportfånar eller träningsnarkomaner. Andra sökte kicken. En del hade helt enkelt ett genuint intresse av att vistas i naturen. Och några hade orsak att fly ifrån verkligheten. De flesta saknade flickvänner.

Ett fåtal tjejer var med och klättrade ibland, men Mikael träffade aldrig några tjejer som tog risker på samma sätt som vissa av killarna. Den gåtan har han ännu inte lyckats lösa. Han har en vag teori om att det ursprungligen var så att kvinnan var en utmärkt barnafödare medan mannen var anpassad för att jaga vilda, argsinta djur som ville bitas. Teorin känns dock omodern och passar inte riktigt i umgängen där det finns militanta feminister, lika argsinta som de vilda djuren.

Det finns många sätt att få kickar. Oftast är det nog genom att syssla med något man har fallenhet för. Eller om man känner att man utvecklas. Att skapa ett värde för andra än sig själv brukar också vara tillfredsställande.

Klättring är fysisk träning och träning är nyttigt. Det kan bedrivas på ett ganska säkert sätt. Precis som fotboll, ishockey, badminton, tennis och andra sporter. En av världens duktigaste klättrare, Wolfgang Güllich, dog för övrigt i en bilolycka trots flera incidenter på bergväggen. Trafiken är kanske lika farlig som klättringen. Dock med den skillnaden att trafikanten ofta tror sig vara säker medan klättraren är medveten om riskerna och gör allt för att kontrollera dem.

Allteftersom Mikaels självförtroende växte avtog hans behov av att göra extrema saker. Den tjusning och avkoppling som naturen erbjuder tycks dock behålla ett grepp om hans själ.

Mikael är numera en sansad revisor som sällan klättrar. Barndomskompisen Patrick blev en duktig karatekille och jobbar idag som risktagare på börsen i Ryssland. Snacka om tokmönster.

Så föräldrar där ute, låt era barn veta att de har ett värde och att de duger, även i vardagens mindre äventyr. Då kanske ni slipper oroa er för att ert barn kommer hem från Mount Everest med sönderfrusna fötter eller en isyxa i skallen.

---------
Författarens kommentar: Det finns klättrare med andra motiv än Mikael.

Av Ric Sz 02 dec 2002 11:15