Och Gud såg på

Cornelis dog det året och regnet faller då pojken kommer ut från skolans gymnastiksal med sin ryggsäck löst hängande på ena axeln. Pojken tar på sig ryggsäcken helt, drar upp dragkedjan i halsen och börjar gå mot parken. Genom de nakna grenarna ser han lamporna långt där inne.

De står bakom det ena av de två stora träden som flankerar ingången. Pojken ser inte dem. Men de ser honom. De har sett honom komma ut från skolan. Sett honom gå över parkeringen och närma sig parken. Det är svårt att veta varför de står där. Pojken vet i alla fall inget.

Han har gått över den mörka parkeringen och han har nått fram till träden med sin ryggsäck men hinner inte gå så många steg till innan de är över honom. Starka armar griper runt hans kropp, och över hans armar bakifrån, de nästan lyfter honom och kramar så hårt att han stönar till och all luft försvinner ur honom. Han försöker vrida sig. Sparka för att få luft men känner hur ytterligare ett par armar griper tag i hans ben. Han vet inte vad det är som sker och han vet inte varför. Någon säger något till honom men han förstår inte orden. Förstår bara innebörden. Den som håller honom över armarna frågar viskande i hans öra om han förstått. Pojken känner skäggstubb mot kinden strax under örat. Doften av rakvatten och öl når hans näsa och han nickar snabbt. Allt för att få andas, för att få leva. Han vet inte vart de bär honom men det är inte många meter. Han gråter nu. Utan tårar. Bara djupa andetag sönderhackade av små ljud. Han säger saker utan mening till dem men de verkar inte lyssna. Han ber dem så tyst han kan att bara låta honom gå. Han tänker på en massa saker, konstiga saker. Han ber dem, han ber till Gud, allt på bara några sekunder. Den tid det tar dem att bära honom dit de tänkt.
Han har inte sett någon av dem. De bär honom så att han har magen riktad nedåt med huvudet framåt. Han ser bara hur gångstigens mörka grus passerar under honom. Han ser brunt tegel och han ser en stor grön låda med bokstäverna "SAND" skrivna med svarta bokstäver på dess långsida.

De båda männen viskar något till varandra men pojken lyssnar inte. Han vet redan vad som är på väg att ske. Han mumlar sin bön till Gud. Ber att Gud måste trycka på Paus. Han bara måste. När som helst. Paus. Bara frysa bilden som man gör på en video. Bara för en sekund.

Men Gud trycker inte på Paus. Hans vägar är ju outgrundliga. Han är ju den allsmäktige och den rättvise. Han är ju den som sagt, att om man så vandrar i dödsskuggans dal så har man intet att frukta. Han skall ju vara den som skyddar den svage och bestraffar den onde. Han påstås ju vara den som lyssnar på bönen. Aldrig har en bön uttalats med en sådan uppriktighet och en sådan känsla som pojkens. Aldrig har en bön avvisats med sådan brutal kyla som den avvisas denna kväll. Det fruktansvärda händer, och Gud ser på.

Mannen som håller honom i benen släpper sitt tag och pojken trycks ned. Han ligger med magen och bröstet mot lådans lock. Han ser hur vattendropparna som samlats på locket hoppar till då hans kropp kastas mot det. En del av dem rinner nedför locket och drar med sig fler droppar så det blir små rännilar. De ersätts snart av fler då regnet fortsätter att strila. Tunga, eviga droppar som nu också landar på pojken. Landar på hans nacke och rinner sakta nedför hans rygg. Blandas med kallsvetten. En av männen, han som tidigare höll hans ben, har gått runt lådan och trycker nu ned pojkens huvud och nacke hårt mot locket medan den som hållit över armarna släpper sitt tag och sliter av honom hans ryggsäck. Pojken skriker till av smärta då hans armar brutalt rycks bakåt. Händerna som tryckt ned hans axlar tar nu tag i armarna på pojken. Drar dem rakt framåt och håller dem i ett järngrepp. Pojken mumlar där han ligger men man kan inte höra vad han säger. Han kanske ber till Gud. En Gud som ser på men inget gör. Eller så ber han de två männen att låta honom gå. Det dröjer inte länge innan han slutat be. Det enda som kommer att höras från honom är dämpade läten. Ljud som små hundvalpar utstöter när de är nyfödda.

Pojken känner händer som letar vid framsidan av hans byxor. De knäpper upp jeansen och sliter till så att gylfen öppnas. Hans ben lyfts bakåt och uppåt när byxorna tillsammans med kalsongerna dras ända ned till fotknölarna och sedan släpps benen ned igen. Hans knän skrapas mot gruset men han känner det inte. Han försöker dra och slita sig fri med sina armar men det är lönlöst. Att sparka är omöjligt. Han försöker men byxorna sitter som bojor runt hans fötter. Mannen som håller hans armar säger till honom att om han väsnas så kommer han att dö. Han griper tag i pojkens jackärmar så han kan hålla honom med bara en hand. Den andra lägger han över pojkens mun.

Ljudet då mannen bakom honom knäpper upp sitt bälte kommer pojken säkert att glömma. Han kommer kanske någon gång också att glömma det ljud som mannens gylf ger ifrån sig, men aldrig någonsin kommer han att glömma den smärta han kände. Aldrig.

Det är svårt att veta hur länge de höll på. För pojken kändes det i alla fall som en evighet. Han hade sedan länge slutat be till Gud och inte heller bad han männen att släppa honom eller ens att sluta. Han bara låg där medan de gjorde sitt. Medan Gud såg på.

Ingen håller längre fast pojken men han rör sig inte. Vågar inte ens öppna ögonen. Någon av de båda männen lyfter bakifrån upp hans huvud genom att dra honom i håret med ena handen. Den andra handen griper tag i halsen på honom och varnar honom för att resa sig upp innan de försvunnit. Pojken säger inget utan blundar bara hårt. Kniper igen sina ögon så att det bildas nätverk av små rynkor runt ögonen. Det är svårt att veta om han förstått.

Ensam ligger pojken där med ögonen hårt slutna och armarna rakt framåt. Han är blöt överallt och han fryser även om han inte känner det. Hans byxor är fortfarande neddragna och han känner ingen smärta. Inte ännu. Männen är borta. Regnet faller. Han ligger där. Och Gud ser på.

Pojken rör på huvudet så att kinden vilar mot det gröna locket och han öppnar ögonen. Han ser små droppar på det gröna locket som ibland vandrar nedåt för att möta andra droppar, bilda små rännilar som kommer att rinna ned till lockets kant och vidare ned till gruset. Utan att säga ett ord böjer pojken på armarna och lägger dem i kors under sitt huvud för en stund. Han rör sig försiktigt och tyst. Han sätter händerna mot kanten av locket och rätar på överkroppen och då känner han den första smärtan. Han drar in luft med en darrande snyftning. Han reser sig sakta då den värsta smärtan givit med sig, fortfarande med händerna mot locket, och böjer sig ned för att dra upp sina byxor och det gör så ont. Smärtan tycks komma inifrån. Han drar upp de blöta kalsongerna och sedan byxorna som han långsamt och omsorgsfullt knäpper. Han rättar till resten av kläderna och borstar bort det mesta av gruset. Han ser sig sakta omkring. På locket finns en ganska torr yta där hans överkropp legat. Han kan se konturerna av sig själv, av den pojke som vilat där. Sina armar. Sitt huvud. Sakta försvinner konturerna och ersättas av fallande vattendroppar och bilden av honom på lådans lock är borta. Ryggsäcken finner han och utan att bry sig om att den är blöt så tar han den och hänger den löst över ena axeln. Den verkar tyngre än den någonsin varit. Han går mot centrum.
Pojken har en ryggsäck som hänger löst på ena axeln. Regnet har avtagit lite och nästa buss kommer snart.

Där går han, en liten pojke, på väg ner till stan för att ta bussen hem.

Han går sakta och lite stelt. Han går tyst med nedböjt huvud.

Och Gud ser på.

Av Christer Gustavsson 29 nov 2002 11:24