Vem vet

Skulle vi uppleva allt intensivare om det vi upplever sattes i relation till sin motsats? Eller skulle vi lättare hitta en balans eftersom perspektivseendet fick en vidare vinkel? När jag älskar är döden nära. När någon dör känns livet allra intensivast. Gränserna emellan är hårfin och intensifierar varandras existensiella lyskraft. För att få en balanserat förhållande till krafter svåra att bemästra ligger skämtet som allra närmast livet.

Du lever, ser och känner med dina sinnen mer av det goda än det onda. Varje människa du ser är av samma kött och blod som du, känner samma mättnad, törst, samma behov att peta sig i näsan eller kissa. Varmt vatten över kroppen varje morron, en mjuk levande päls, grenarnas spetsmönster mot himlen som ständigt skiftar färg. Alla ser en egen solgata, karlavagn eller regnbåge.

Varför konkurrerar vi, misstänker, tävlar och försöker hävda oss misstänksamt mot allt som vi inbillar oss kan vara ett hot när det bara finns i vår fantasi?
President Bush ser det men river upp 90 000 amerikanska män från deras trygghet som i förlängningen drabbar deras familjer och släkt och vänner bara för att mobilisera dem till Persiska viken i tron att där bor den onde personifierad. Fast han petar sig i näsan och har samma andra behov. Ingen av dem vill ha krig men apparaten bakom dem är så enorm att lavinen inte går att stoppa mer än av en man. Om han har mod att se motsatsen.

Horisonten är ren och fri. Havet ligger stort och blått. Längs en kust går några människor och samlar, långsamt, i högar, ihop tjock sörja och de svarta oformliga klumpar som rör sig på stranden tvättas i ett hopplöst försök att rädda. Hade det kunnat förhindras om någon sett motsatsen och gjort något åt det i tid?

Allt rör sig som i en enorm rytm, från det minsta till det största. Repellering och attraktion, det ena ger det andra, pendeln måste nå ett visst läge för att få fart tillbaka. Störs den rörelsen märks det bara som en liten förändring i skiktningen av is och berg.

Av Solveig Sjöskog 28 nov 2002 15:08