Jag - första kvinnliga statsministern

Jag försöker se mig själv som någon omtyckt känd statsminister. Massa människor omkring mig som vill få sina röster hörda.

Att inte ha den förmågan att få lite tid över för varje medborgare, det blir tufft.

Jag som statsminister:

Något som kanske skulle krossa några fördomar lite här och var. Något som får människor att reagera på att feminismens egentliga syfte är att sträva efter ett jämställt samhälle, och inte särbehandla kvinnor och män ännu mer.

Något som får invandrare att se ljuset i mörkret, ett steg mot framgång. Att vilja ger möjligheter, och möjligheter ger framgång. Det finns inget som säger att vi människor inte är kapabla nog att ha en vilja. Viljan finns inombords, det gäller bara att väcka den till liv. Det kvittar om du har mustasch och slöja kanske inte båda på samma gång, eller kommer direkt från landsbygden i Colombia. Ordet invandrare behöver inte betyda ett skvatt.

Något som skulle få unga att inse att en ministerpost vid 25 årsåldern inte vore helt omöjlig. Syns du inte så finns du inte. Syns du, är det ingen som vågar undervärdera dig. Du har viljan, den kan få dig att sväva bland molnen.

Något som får kvinnor att inse att problemet idag är att kvinnor måste stärka sin identitet och ignorera trycken som kommer från alla möjliga håll. Att kräva sin rättighet och aldrig ge upp. MEN framförallt inte öka hatet gentemot det andra könet, då hat oftast leder till ingenmansland. Minska olikheterna, inte öka!

För att få ett integrerat samhälle, måste invandrare ogillar ordet, som alla andra bli en del av samhället - ganska självklart, eller hur? Det ska ske normalt, inte sätta människor i klassrum och kräva test. Eller att komma med floskler om vad som är viktigt. Det har vi redan hört. Det hela bör ske naturligt, utan särbehandling. Kommer säkert få frågor angående svenskttest.

Att vi alla är medvetna om att en 16-årig kille/tjej kan vara lika förnuftig som en medelålderspolitiker, vars uppgift faktiskt är att ta hänsyn till den 16-åriga tjejens/killens åsikter. Om det vore svårt att hantera, får ungdomar helt enkelt utnyttja deras vilja för att med kämpaglöd visa vad de vi går för.

För allt det här, behövs ett exempel. Vi människor jämför oss gärna med andra, framförallt med någon som har befunnit sig i en liknande situation som en själv.

Jag vill se fler unga, invandrare och likaså kvinnor lyckas i livet. Samma sak önskar jag männen självfallet, men där finns redan goda exempel, som även befinner sig i majoritet.

Tillägg:

Konstigt nog blev många förvånade efter Uppdrag Gransknings intervjuer med kommunalpolitiker. Varför då? Är det verkligen så chockerande? Det måste tyda på att vi är otroligt lättpåverkade. Trodde vi verkligen att Sverige var ett fördomsfritt samhälle innan Uppdrag granskning? Mediapåverkade, det är vad vi är. Vore vi riktigt förnuftiga, skulle vi inte höja ögonbrynen och tänka "Nämen gud! Det här stämmer inte alls!".

Jo, det är bara att stänga munnen och acceptera – ett fördomsfritt samhälle existerar inte.

Istället för att göra världens kaos av situationen, borde vi se vad det finns för alternativa åtgärder.

Vad tror ni? Är det något jag bör satsa på?

Vore jag ett gott exempel på en Svensk statsminister?

Intressant, men inte min grej.

Av Haleh Nowroozi 28 nov 2002 10:15