Ingen kommer härifrån levande

Grisfesten
Han kallar sig Tommy Tahonga och har anordnat grisfester uppe i bergen i 20 år. Man samlas vid Tanhongabussen vid torget. Under färden upp får man en Tahongafärdknäpp tillsammans med de andra desperadosen. Väl framme vid haciendan välkomnar Tommy med en Tahongadrink som skulle klubba en heltidsmatador redan innan publiken kommit in på arenan.

När minnet efter Pia fortfarande var lika färsk som gårdagens mjölk tog jag flyget söderut. Jag skickade hem några vykort med sandstränder och bikinifolk.

"Lilla mor.
Nu är jag framme. Sedan kommer jag hem någon gång. Jag ska bada och leta efter Ferdinands korkek. Hittar jag inte den duger vilket träd som helst.
Vädret är helveteshett men drickorna är kylda. Hoppas hunden mår bra.
Kram
Sonen"

"Syrran,
nu är jag faktiskt här. Jag glömde säga till dig att den där grabben inte verkar något att ha. Han har för stora öron, för elaka ögon och jag tror hans gener lämnar en hel del att önska. Men du gör som du vill.
Jag ska tänka på dig när jag sitter under ett parasoll med en bra bok och milslånga stränder. Sedan ska jag glömma dig när jag går på jakt på Inferno.
Keep it up.
Bad-bro"

"Henry, dear Henry,
du vet det inte men jag är i södern nu. Var? Kolla på frimärket. Det är första ledtråden. Kolla på stränderna. Det är andra.
Jag behövde komma bort från allt och alla, men är ändå vid gott mod. Man kan inte släcka en helveteseld och när fan blir gammal blir han religiös. Du förstår kanske inte vad jag menar. Man måste se katedralen här för att förstå det.
Kanske ringer jag någon gång, om cervezan tillåter mina händer vara så stadiga att jag kan slå ditt nummer.
Nu finns det verkligen ingen mer plats.
Adios
Sancho Panza"

Jag har aldrig sett grisar slåss över mat, men jag har sett turister bråka om de sista decilitrarna i bålet. De vet inte så mycket. De vet inte att Tahonga står redå med påfyllningslitrar. Ingen behöver vara utan. Ingen kommer härifrån levande.

Grillad spädgris med rostad potatis, bröd, sallad och gitarrspelande infödingar. Det är allt som behövs för att vi ska bli du med varandra.

Mot slutet av den kvällen satt jag och prata med någon som hette Johanna.
- Vi bor på samma hotell va?
- Kanske vi gör, sa jag.
- Det är du som alltid går själv.
- Nej, det är brorsan.
- Är din bror här?
- Nej.
- Vad är det med dina ögon? De ser konstiga ut.
- Jag glömde solbrillorna på flyget.
- Du brukar alltid se lite arg ut.
- Det är bara mina mungipor som är byggda så.

Sedan gick festen in i andra andningen. Någon jagade bort gitarrorkestern och spelade upp ett band med Evert, men det kändes ändå inte riktigt som hemma.

Johanna satt kvar fast jag inte pratade så mycket. Jag rökte mest, fast jag hade ont i halsen. Man tror man är odödlig ända tills det kommer en halsfluss som gör att man skär ner till ett halv paket cigg per dag.

Host, host.

- Är du sjuk, sa Johanna.
- Bara lite, sa jag.

Tahongabussen går alltid hem på pricken klockan tre. Det är bara att bära in de sista i bussen. Ingen lämnas kvar.
Jag hade redan suttit i den i en halvtimme brevid Johanna när bussen åker. Jag vet inte varför hon följde efter. Det var inte så att jag var särskilt trevlig. Men hon gillade kanske inte trevliga personer.


Hotellbalkongen
Jag tycker att skvallertidningar är ett hån mot tryckkonsten. Men där på balkongen till hotellet satt jag ändå och läste de skvallertidningar som Johanna tog med sig.
Vi blev som ett mycket gammalt par som inte hade kyssts sedan barnen flyttat hemifrån. Det blev snabbt rutin att jag gick ut på balkongen framåt eftermiddagen. Sedan kom Johanna ut med några skvallertidningar och solkräm.
- Hej, sa hon.
- Hej, sa jag.
- Har du ätit något gott idag?
- Räkorna var lite torra med osten var god.

Hotellet var inget Radison SAS direkt. Det var dess lillebror från landet. Allt hade gått så snabbt när jag stack.

Samtalet till mamma:
- Tjena, jag drar nu, hälsade jag.
- Va, var?
- Resechecken. Jag har löst in den.
- Var ska du åka då, och när.
- Hinner inte prata. Planet drar om två timmar, ringer därifrån.

Men det hade jag inte gjort än, fast jag hade ju skrivit.
När solen gick ner och träsmaken spridit sig i hela kroppen kändes hela jag som en tillflyktsort för rastlösheten. Vi var sedan länge ensamma på balkongen. De övriga gästerna hade gått och lagt sig om de var pensionärer eller vaknat en andra gång om de var yngre.

Jag hade läst varje skvallertidning två gånger och kunde det mesta om de europeiska kungahusen.
- Vilket kungahus skulle du vara, undrade Johanna.
- Något med mycket pengar och stora slott.
- Då är det engelsk för dig. Ska du ha den sista ölen?
- Ja, men du kan få några klunkar.

När jag till sist skulle komma hem skulle jag ljuga. Jag skulle säga att jag korsat hela ön, sett gamla tempel och gått på glömda landsvägar. Snäckan jag köpt i souvenirshopen skulle jag påstå att jag plockat på en enslig strand på den sydliga spetsen.

Det var ingen hemma som ville veta hur utsikten över en smutsig del av viken såg ut. Det var ingen som ville veta hur en spädgris som grillats för länge smakade. Tur att hotellet hade kabel.

Sedan hände det sig att vi just den kvällen hamnade i samma säng, alldeles nakna.

Morgonen efter mindes jag att jag drömt något om sälar.

Johanna med melonerna
Vi åt frukost i hop. Vi satt på kaféet intill torget ihop. På kvällen kollade vi när Tahonga drog in sina turister till Tahongabussen. Ibland verkade de inte veta var de skulle. Ingen skulle komma därifrån levande.

Jag köpte kyckling på takeaway som vi åt på balkongen. Hon ville prata om natten ihop och jag ville prata om Ingemar Stenmark som kom från samma by som henne. Vi fick göra en kompromiss.
- Har du pratat med Stenmark, undrade jag.
- Nej, men pappa körde på honom med moppen när han var yngre, sa hon.
- Häftigt, sa jag. Tur att han inte bröt ryggen eller nåt. Ingen slalomkung.
- Vad säger vi om oss så?
- Skynda långsamt.

När jag hade lyckas krångla mig ur det ämnet frågade jag om melonerna. Johanna hade alltid en speciell sorts melon som hon satt och åt på. Jag tror inte hon hade någon speciellt ätstörning. Men jag såg henne aldrig utan några uppskurna skivor.
- Vi har inte den här sorten där jag kommer ifrån, bara vatten och gallia.
- Men då är ju goda också.
- Mmm. Men det är inte samma sak.

Några dagar senare var det dags att åka hem. På flygplatsen stod det "Välkommen tillbaka och lämna kvar en bit av er själva" eller nåt. Jag vet inte hur det ska vara möjligt. Jag kan inte tänka mig att man kommer hit annat än helt tom. Vad blir kvar av det?

Den sista morgononen gick jag upp flera timmar före Johanna. Hon skulle vara kvar några dagar till. Jag lämnade en lapp: "Trevligt att träffas. Jag finns i telefonkatalogen".

När jag senare satt på planet med en anteckningsbok kom jag på att jag aldrig berättat mitt efternamn. Så kan det också gå.

"Kära Jennie, kära Rebecka, kära Louise, kära Pia och alla andra.
Ni har gjort mig till det jag är. Eller genom er har jag blivit det jag skulle bli. Låter det konstigt? Det är det, men jag är inte onykter just nu. Eller inte så mycket åtminstone.
Jag vet att det låter otroligt men ibland tänker jag. Det är inte det att jag borde bli munk. Det är bara det att jag alltid borde varit det.
Förlåt för allt, för att jag tänkt på er, varit jobbig på krogen, inte låtsas om er. Förlåt för att jag varit en liten bris när ni ville ha en storm. Förlåt för att jag inte gråtit när ni gjort slut.
Skaterboy has left the building"

Av Andreas Soneryd 27 nov 2002 16:32