"Det händer inte mig" - 1

Solen skiner och det är hyggligt vår-sommarväder. Idag får jag se om det är sista gången jag pendlar med 320:s buss till Nässjö eller kommer att göra det under hela sommaren. Men personalchefen har inget mer sagt under de hittills fyra sista arbetsdagar.

Igår bjöd mina avdelningskamrater på tårta. OM den kommande morgondagen, skulle vara min sista arbetsdag. Detta uppskattar jag mycket.

Jag har arbetat på företaget i ungefär ett år, lärt känna arbetskamraterna väl och vi trivs mycket bra tillsammans. Det vågar jag säga, för annars skulle dom väl inte bjuda mig på tårta näst sista dagen.

Ute är det ett underbart väder och i vanliga fall vore jag stolt och lycklig tackvare en frihetskänsla. Men idag är det inte så, jag tänker bara på en enda sak.

Klockan tolv, går jag till restaurangen och lunchar, ska det bli sista gången?

Lunchen i den subventionerade restaurangen, har varit för mig den goda stunden, på jobbet. Först ta salladsbuffén, sedan varmrätten och därefter efterrätten. Jag har alltid gått därifrån stadig och stabil, det ger mig en känsla av makt och storhet, sådant gillar jag.

Klockan 14, ska vi på utflykten. Vi ska avtacka en gammal man som går i pension och våran hyggliga avdelningschef, har tidigare sagt att det ska bli något ”lätt” att käka.

Jag åker ut med en jobbarkompis. Om jag varit fast anställd på företaget, hade jag säkert denna kväll deltagit i idrottsföreningens roddtävling, i Jönköping under kvällen. Men eftersom jag inte vet hur det blir anmälde jag mig bara i reserv.

Vi sitter därute och chefen, som är rumän, håller tal, så snart vi har samlat oss.
– Jo, anledningen till att vi gör den här lilla utflykten idag är att vi ska avtacka Roland, som idag går i pension, för sina år här. Men vi ska också tacka Lars som tyvärr inte kan vara kvar hos oss. Jag och vi alla här tycker att det här varit trevligt att få arbeta med dig, under den tid som har varit, avslutar chefen.

Därefter delar han ut var sin blombukett till mig och den blivande pensionären. Sedan äter vi grillad kyckling och potatissallad och franskbröd. Grillad kyckling är det bland det godaste jag vet och jag äter mig återigen sådär mätt, som jag brukar. Så jag nästan kan rulla mig hem.

Vi är där ute nästan två timmar och jag känner både sorg och salighet. Vid 16-tiden får jag skjuts av samma kompis som jag åkt med ut, till närmaste busshållplats för avgång hem. Vad som väntar den närmaste tiden efter, har jag ingen aning om. Men har bestämt mig för att tro på det bästa.

När jag kommer hem till lägenheten, upptäcker jag att blommorna redan har vissnat och slänger dom. Men inte bara för den saken skull, utan därför att jag reagerar bara med sorg och vemod, av dom.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Yohannis Petersson 27 nov 2002 15:28